Partiledardebatten i SVT på söndagskvällen var speciell. Olika frågor diskuterades i så kallad duellform. När statsminister Magdalena Andersson och moderatledaren Ulf Kristersson diskuterade Sverige och Nato så var det övertydligt att de båda ledarna för Sveriges största partier var angelägna om samsyn och sans i det svåra läge som Sverige befinner sig i. Magdalena Andersson höll överlag en låg och samlande profil i debattens olika frågor. Vilket är klokt och förtroendeingivande. Och absolut nödvändigt med tanke på hur få mandat som regeringen har att luta sig mot i riksdagen.
Sedan ska jag inte sticka under stol med att Magdalena Andersson nog kunde ha kostat på sig att säga som det är; att regeringens och därmed socialdemokraternas linje är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Att det beskedet ska lämnas nästa söndag den 15 maj då partistyrelsen håller sitt möte borde inte förhindra att statsministern kunde ha uttryckt en åsikt i sakfrågan redan nu. Det lär ju faktiskt inte komma några plötsliga avgörande argument för eller emot under de sju dagar som återstår till den 15 maj. Men i det stora hela uppträdde S- och M-ledaren mycket förtroendeingivande.
Vänsterledaren Nooshi Dadgostar och miljöpartiets Märta Stenevi hade det väldigt svårt med argumenten för att säga nej till Nato. De söker stöd i konstiga världsbilder som det är svårt att relatera till för någon som lever sektfritt och hyfsat upplyst.
Pensionerna var en annan högaktuell fråga i debatten. Centerpartiets Annie Lööf är vågmästare och kommer av allt att döma att avgöra vilket av de två aktuella förslagen som kommer att bli verklig politik. Det bästa vore om Annie Lööf använde sin parlamentariska makt till att stoppa pensionskravet från Nooshi Dadgostar (V); ett krav som ställdes för att V skulle rösta fram Magdalena Andersson till statsminister i november förra året. Ingen skulle sörja - framförallt inte Magdalena Andersson - om riksdagen såg till att hon inte kan hålla sitt löfte till Vänsterpartiet. V: s förslag riskerar att skjuta sönder stabiliteten och arbetslinjen i det svenska pensionssystemet. Oppositionens förslag är bättre och värnar den allmänna nyttan av en stabil pensionsmodell på ett klokt sätt.
SD: s partiledare Jimmie Åkesson var i centrum under den första timmen av debatten. Vilket framförallt berodde på att han fick hård kritik för sina integrationspolitiska förslag efter påskupploppen i flera svenska städer. Åkesson hade dock inga besvär med att hantera kritiken. "Det är så mycket 2010", sa Åkesson om anklagelserna om rasism. Han har rätt. Svepande anklagelser om rasism från bland andra Annie Lööf är bara dumheter i de här sammanhangen.
Johan Pehrson gjorde debut som partiledare för L i SVT. Han är nog nöjd med aftonen. Liberalerna är ju som de är; å ena sidan och å andra sidan, vilket naturligtvis begränsar tydligheten i budskapen. Men det är väl där i gränslandet mellan det ena och det andra som Liberalerna befinner sig och där de kanske kan hitta tillräckligt många väljare för att klara sig kvar i riksdagen. Chanserna borde vara ganska goda. De flesta av oss människor har ju inte bestämda uppfattningar om saker och ting utan är förmögna att ta in olika perspektiv. Vilket är en stor del av del av förklaringen till det svenska samhällets historiska styrka och framgång.
Det bestående minnet av söndagskvällens partiledardebatt är hur som helst att statsministern Magdalena Andersson förhöll sig balanserande och samlande i alla heta stridsfrågor. Hon refererade positivt till såväl Annie Lööf som Ulf Kristersson och hon valde klokt att inte gå i svaromål på de partipolitiska attacker som riktades mot henne.