Hägglund håller verkligen stilen. I ett annars lite gapigt och stirrigt klimat där somliga gamla partiledare och statsråd gärna hugger knivar i ryggen på sina efterträdare är det en lisa för själen att lyssna på Göran Hägglund. Den tidigare partiledaren för Kristdemokraterna och statsrådet i Alliansregeringen agerade enligt den i min mening mest hedervärda principen för partiledare/statsråd i dessa sammanhang: Har jag något negativt att säga om min efterträdare/mitt parti så tar jag det öga mot öga. Den tidigare S-politikern och vice statsministern Odd Engström - salig i åminnelse sedan länge - gjorde ett minnesvärt intryck på mig när han intervjuades i Ekots Lördagsintervju 1997. Då hade han lämnat politiken sedan några år för arbete i näringslivet. Han fick frågor om den dagsaktuella S-politiken. Engström avböjde att svara med hänvisning till att han inte längre var inne i politiken som tidigare och att han inte ville krångla till tillvaron för dem som nu hade hand om det. Sunt och respektfullt.
Som Göran Hägglund (och Odd Engström) visade så går det alldeles utmärkt att tala om dagens politik även i deras positioner utan att för den sakens skull chikanera och/eller betygsätta dagens politiker. Regeringsspekulationerna travar på i ungefär samma härad där valresultatspekulationerna rörde sig för ett par veckor sedan; det mesta handlar kort sagt om Sverigedemokraterna.
Jag är ingen expert på SD. Men jag tror mig ändå om att på goda grunder kunna hävda att partiet för länge sedan passerat det stadium där dess framtida öde i stort är en fråga om hur andra partier "hanterar" SD. Partiet hanterar sig självt och man har ett långsiktigt perspektiv.
Göran Hägglund hade därför en högst rimlig riktning på sina resonemang om vilka partier som kommer att sitta i regeringen och om hur talmansvalet på måndag 26 september kommer att avlöpa. Jimmie Åkesson och andra i partiledningen skramlar otvetydigt lite med sina vapen inför dessa avgöranden. Men det ska nog mest förstås som blinkningar till partiaktiva ute i landet. Som Hägglund sa så kommer inte SD att sitta i regeringen därför att just ingen vill det. Och Andreas Norlén kommer att sitta kvar som talman. Varför skulle SD vilja köra fram sin kandidat Björn Söder som talman? Varför skulle SD vilja inleda sitt historiska regeringssamarbete med en förlust i den första voteringen?