I den här boken blandar Göran Greider essä, pamflett, debatt och dagbok och vill därmed förnya den politiska journalistiken. Det lyckas han med. Han strövar omkring på de platser där Palme bott: Östermalmsgatan i Stockholm, Tornedalsgatan i Vällingby, Västerlånggatan i Gamla stan och till sist Sveavägen där Palme mötte sitt öde.

Greider tar oss med på sitt strövtåg och småpratar med oss om det som faller honom in. Han har aldrig träffat Palme men läst hans tal och vad som skrivits om honom av Dieter Strand, Thage G Peterson, Henrik Berggren och andra.

Redan som kommunistisk tonåring var Greider fascinerad av Palme. Nu ser han honom som den märkligaste politiska ledare Sverige någonsin haft. Men han är också kritisk och talar om Palmes skamliga agerande i IB-affären och hans trixande när det gällde löntagarfonderna och kärnkraftsomröstningen.

Greider är chefredaktör för en sossetidning men kritisk mot partiet, som i dag "ekar av idépolitisk tomhet". Under hela sitt vuxna liv har han sett politiken driva iväg högerut. Han är lojal med de socialistiska idéerna men inte med partiet. Moderaterna kunde lägga beslag på ordet arbetarparti därför att det inte längre existerade något arbetarparti som ville behålla ordet, säger han.

Sverige var även under folkhemsepoken en marknadsekonomi där makten låg hos företagsledare och kapitalägare. Socialdemokratin hade aldrig vågat röra vid privategendomen. Men under Palmes sista år hade nästan fyra av tio anställda en offentlig arbetsgivare. Alla som jobbade på sjukhus, vårdcentraler, daghem, äldreboenden, skolor, bibliotek. Varför har denna stora offentliga sektor aldrig kallats socialism? undrar han.

Palme kallade sig demokratisk socialist. Men han såg inte att han byggde socialism när han gick i spetsen för en aldrig förut skådad expansion av den offentliga sektorn.

Nej, socialism hade Palme mycket dunkla begrepp om, det kunde vi som träffade honom i levande livet snabbt konstatera. Till mig sa han ordagrant: - Nä, socialism, det blir bara byråkrati. Och: - Du ska inte läsa Marx, han är ju hundra år gammal, du ska läsa John Stuart Mill (liberalismens ledande filosof).

Det var på krogen Nimbus på Sveavägen 1971 efter en diskussion på ABF-huset. Palme tog gärna en öl med författare och blev glatt pratsam när det inte fanns journalister och fotografer i närheten. Från krogen gick han med oss mitt i natten utan livvakter på Sveavägen mitt emot den plats där han femton år senare skulle bli mördad.

Mordet har ingen plats i denna bok av Göran Greider. Konspirationsteorierna kring det intresserar honom inte, skriver han.

Han konstaterar att Olof Palmes död påskyndade avideologiseringen av socialdemokratin och markerar slutet på den mest avancerade välfärdsstat världen hittills skådat.

På Adolf Fredriks kyrkogård ligger både Hjalmar Branting och Olof Palme. Där är det bara 20-30 meter mellan socialdemokratins början och slut, skriver han.

Mot slutet kommer frågan: Vad göra? Här tycks sossen Greider närma sig vänsterpartiet som numera är "den enda kritiska rösten i en rad frågor som nyss var centrala för socialdemokratin". Det Ohly säger i dag kunde sossarna ha sagt på Palmes tid, menar han.

Greider uppskattar vänsterns Jonas Sjöstedt. Och så säger han något överraskande: "Honom borde rörelsen köpa över". Greider menar tydligen att politiker kan köpas! Man skulle gärna vilja veta vilken toppsosse han tänker på som exempel.

Alltså: Vad göra? Går det att återskapa en svensk arbetarrörelse? Nu är det bara Sverigedemokraterna som bygger en ny politisk rörelse underifrån. Vi andra tycks ägna oss åt vad Greider kallar "åskådardemokrati", vi sitter och betraktar politiken men är inte politiskt aktiva.

Så får det inte vara. Vi kan väl återgå till välfärdsbygget? Javisst! Det är bara att börja. Vi kan börja i morgon! Säger Göran Greider i slutet av sin kanske hittills intressantaste bok.