(I samma intervju utropas Ritchie för övrigt till kungen av marmelad och säger om exfrun
Madonna "jag älskar henne fortfarande, men hon är efterbliven".)
Men jag är ledsen; det kräver ändå sin man att se en Holmes som har ultimate fighting som främsta hobby och inför publik sopar på en 150-kilosbjässe som om det inte fanns någon morgondag. Det är som om Rambo skulle rensa djungeln enbart med hjälp av sin skarpa hjärna, en lojal läkarkompis och ett spår av intrikata ledtrådar.
Jag tror att det enklaste sättet att betrakta "Sherlock Holmes" är att glömma Sherlock Holmes. Då kvarstår en genomkompetent actionrulle med tunga viktorianska Londonmiljöer - mörkt, sjaskigt, byggnader som en svart, hotfull skog - och en odiskutabel förmåga att underhålla i två timmar och sedan snabbt glömmas bort.
Filmens Holmes är i
Robert Downey Jr:s tappning trots allt en smått fascinerande gestalt. En man med autistiska drag, en kuf som plågas svårt av sina skarpa sinnen och ännu skarpare slutledningsförmåga, spänd som en snubbeltråd, alkoholberoende, olyckligt kär och socialt inkompetent.
Tillsammans med det serietidningsonda förbrytargalleriet, det höga tempot och det suggestiva fotot är filmen hela tiden underhållande. Men man får lika mycket Sherlock Holmes-känsla av Guy Ritchie som man fick av
Disneys "Basil mus" cirka 1985. Inte ens sin klassiska mössa fick han behålla. Den kanske dyker upp i den oundvikliga uppföljaren.