Med konserten som röd tråd vecklar Berg ut berättelser om människor på livets (Linköpings) skuggsida. Novellerna berättar om människor med mer eller mindre liknande problem och samtliga knyts stiligt ihop med hjälp av konserten och det faktum att det alltid är någon i den ena novellen som haft samröre med någon i den andra.
Jag känner ändå ingen i Norrköping är en svart beskrivning av samhället. Inte mycket till hopp eller glädjeämnen tillåts tränga sig in och människorna som Berg går på djupet med är inte sällan alkoholiserade, flera av dem rent av narkomaner. Missbrukarvardagen beskrivs på ett trovärdigt och djupt deprimerande sätt. Allt från snubben som går ut och super upp alla sina pengar för att han inte klarar av sin ensamhet till killen som varken kan kontrollera spriten eller sin svartsjuka, med ett fullkomligt katastrofalt resultat.
Karaktärernas sorgliga livshistorier visar sig tillslut ha en enorm inverkan på de små beslut som avgör utgången för den planerat roliga konsertkvällen i Norrköping.
Att utgången för det mesta är nedslående behöver väl knappast ens nämnas.
Olof Berg använder sig mycket av ett jag-perspektiv som borde kunna lyfta fram karaktärernas känsligare sidor och göra dem mänskliga mitt i all misär. Och visst, det anlagda perspektivet förtätar visserligen berättelsen, men jag får aldrig någon sympati för karaktärerna.
Vardagsbeskrivningarna är på många sätt mitt i prick, men som läsare lyckas jag aldrig riktigt tränga hela vägen in i den miserabla värld där historien utspelar sig.
Därtill hade novellerna mått bra av en lite noggrannare redigering. Olof Berg har en god hand med språket och lägger sig till med en jargong som passar hans karaktärer väl, men bitvis känns det lite slarvigt. Som om författaren haft för bråttom att komma vidare i sitt berättande och inte låtit språket mogna fram.
Han blir övertydlig med detaljer och dialogen tenderar att bli lite väl utstuderad.
"Jag känner ändå ingen i Norrköping" är en mörk och bitvis riktigt underhållande skildring av dekadens och utanförskap som dock inte förmår gripa tag så hårt som man kanske hade önskat.
Men Thåström var i alla fall ruggigt bra. Det är vi alla överrens om.