Anna Christoffersson och Steve Dobrogosz har fått mycket beröm för sin senaste skiva, "Riverside".
I onsdags kväll fick vi uppleva dem live på Crescendo. Jag tror inte någon blev besviken. Det var snarare så att jag blev en smula besviken när jag åkte hem och spelade skivan - efter konserten.
Steves pianospel och Annas intensiva röst är så påtagligt närvarande i Crescendos intima lokal den här kvällen. Sällan har jag upplevt en så lyssnande och hängiven publik, det var total kontakt.
Steve Dobrogosz har skrivit både musik och text till Rivertime-skivan och samspelet med Anna Christoffersson skapar magi.
Först och främst för att båda två är oerhört skickliga. Men de stämmer så oerhört bra ihop. Trots att de, enligt Anna, har "extremt olika musiksmak". Tro’t den som vill.
Att försöka sig på något slags etikett på Dobrogozs/Christoffersson vore förmätet.
En snobbig kritiker - jag tror det var på Corren - skrev att "inte är det jazz i alla fall". Ett tämligen korkat påstående.
Visst är det jazz, om man upplever det så.
Jag upplevde väldigt mycket i onsdags kväll. Ibland kände jag väldigt mycket blues, stundtals var det gospel, ibland en popballad eller, som i "Rivertime" en närmast religiös sång (det kanske inte alls är tanken, men den känns så).
Anna Christoffersson har en oerhörd kraft och känsla i sig.
Mellan låtarna lite småprat med publiken, lite fnittrigt smågnabb med Steve.
Men så greppar hon mikrofonen och blir en helt annan person. De vackra melodierna börjar stilla, stegras, exploderar. Det låter som om melodin i pianot och Annas röst hetsar varandra till stordåd.
Det är omöjligt att beskriva den känsla som de här båda musikanterna skapar. När Anna stampar till i scengolvet och sjunger ut så är det bara så skönt...
Anna Christoffersson och Steve Dobrogosz har varit på Crescendo tidigare. Onsdagens publik (nästan fullsatt) hoppas nog att de kommer åter.