I våra liv så har vi ganska diffusa begrepp om vad psykisk sjukdom egentligen är, vi möter ibland löst hållna antaganden, till exempel när löpsedlarna hojtar ut när någon mördare bedömts vara störd eller inte, eller så är det någon i den långa kön till kassan som påstår sig få "panikångest" av läget.
Antingen innebär psykiska symtom å ena sidan kanske någonting ogripbart ondskefullt eller något vi alla tror oss drabbas av ibland.
Om alla de som ryms mellan dessa ytterligheter, de kanske 10 procent av befolkningen som har haft eller för närvarande lider av psykisk sjukdom har
Ann Heberlein skrivit boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Här möter läsaren varken läroboksmässiga diagnoskriterier eller uppvisningar i poserande "weltschmerz", nej Ann Heberlein skriver om sitt eget liv med bipolär sjukdom, om perioder av sjukdomsskov, med tunga depressioner och svår ångest.
Ann Heberlein är teologie doktor och forskare, författare, flitig debattör och skribent som 2008 gav ut den mycket uppmärksammade boken Det var inte mitt fel, en bok om konsten att ta ansvar. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en slags inre, självbiografisk reportagebok om författarens ibland nattsvart desperata liv.
Med en intensivt feberaktig, ibland nästan telegramartad prosa förmedlar Ann Heberlein sjukdomens helvete. Det är en ångest som förlamar och klöser sönder i samma andetag, ett nattsvart mörker med självhat och avtrubbat känsloliv.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en skakande läsning, en rå och naken, bitvis plågsam och oerhört förtätad läsning.
Det här är med andra ord ingen bok för nattygsbordet, men det är, av naturliga skälen en mycket angelägen bok, en chans för de 90 procent som är psykiskt friska att få en inblick i de sjukas vardag, i en förtvivlad skildring av ett bräckligt liv, som trots allt bär framåt, om än på darrande ben.