Fakta
Fotnot: Texten är ur Marcus Birros pjäs Svarta Vykort - En läkares försvarstal och som regisseras av Gunilla Nyroos. Urpremiär i Sthlm 24 november. På Kulturkammaren 4,5, 9, 10, 11 december.
När man kunde briljera med sin kunskap på grillfesterna i grannskapet...Nu... Jag kunde inte ens rädda min egen fru. Tänk er vilket oerhört nederlag! Tänk vilken ständig förlust det är, att inte kunna rädda sin egen fru, att se henne utplånas mitt framför mina ögon och inte veta hur jag ska förhindra det.
Det är inte konstigt att läkare super ihjäl sig eller hänger sig nere i källaren. För alla dör. Din fru ska dö. Dina barn ska utplånas. Du ska dö, dina idoler ska dö. Om de inte är redan är det. Fan, till och med Kungen ska avlida, bränns till aska, strös eller begravas. Och det finns ingenting alls jag kan göra åt det.
Jag har en kollega som kallade en reumatisk kvinna för ett "galopperande mästerverk." Hon blev anmäld förstås. Men friad. Hon ringde och meddelade kroniska sjukdomar på folks telefonsvarare på fredageftermiddagar, helt emot gällande regler och hon blev anmäld för det också, men friad. Hon var alls ingen dålig läkare men hon hade empati som en lägervakt. Nu är hon död. Hon fick stroke och avled i sviterna av den. Jag var där och hälsade på, vi var kollegor, arbetskamrater i mer än tjugo år och sonen grät och sade att jag var den förste från jobbet som kommit och hälsat på. Hon var helt ensam. Ingen chef, ingen från landstinget, ingen kollega eller vän från sjukhuset hade kommit och hållit hennes hand, pratat lite med henne, köpt en pocketbok och en chokladbit. Varför? Därför att hon skulle dö och läkare är livrädda för döden, vad de än säger. Exakt vad de än säger så är läkare skiträdda för döden. Det är därför de svingar sitt magiska spö över tillvaron, det är därför de envisas med att låtsas som om tillvaron styrs av ett fungerande system en sorts inre, nedärvd, och tillkämpad logik som de tror att de kan läsa sig till i tjocka böcker.
En läkare önskar att alla var som den där öppna dockan på skrivbordet där man kan peka och rita, och visa hur blodet rinner, där man kan plocka ut levern och dela på den för att visa hur ett fyllo ser ut inuti, där man kan dra med pekpinnen över magsäcken och pedagogiskt plocka ur tarmarna så man kan se njurarna som stora klossar där bak och sedan kan man sätta tillbaka alla delar igen och stänga locket.
Men så är det aldrig.
De jävlarna kan inte svenska, de pissar ner sig, de stinker skit, de kan inte föra sig, de har ont på andra ställen än jag trycker på. Många läkare blir läkare just för att de INTE älskar människor, hur besynnerligt det än kan låta i era öron. Empati, solidaritet, varsamhet, tålamod och tolerans. Fem ord som överhuvudtaget inte nämns i läkareden. Visst är det lite märkligt? Vi ska sy ihop folk med ilska. Vi lägger sår med missriktad vrede, med avund, med småsinthet och stress. Varför? Därför att ni tycks ha glömt en viktig del i allt det här; vi är människor vi också. Vi är som er.