Orden finns i den långa dikt han avslutade med på Östgötateatern, den om hur han vägrar låta sig fästas vid en form. Han är alltid någon annan än den vi tror.
Men han är populär. Han är hård och mjuk, han kan berätta om sin katt och han säger riktiga sanningar som man är mån om att få med sig, ut i kvällen och livet.
Den vi tror oss ana där på scenen, honom är vi ju så nöjda med. Orden som kan kännas som en rening efter en tid med radio, tv, reklam, tidningar och flyktiga möten. Bruno K. Öijers ord är så exakt avvägda att de kort ger hela berättelser, bilder växlar snabbt och man hisnar i hoppen mellan trivialiteter och såna där sublimt sköna och gåtfulla formuleringar som vi kallar poesi.
Men det här är författaren som ska läsa sina texter själv. Han räknar in takten, han är sin egen dirigent, han gungar på stavelserna, han står där i sitt ljusa krull och med trollerihatten på, han är ängeln som aldrig slagit sig ner i detta vårt land.
Han kan bjuda lite hederligt gnäll över flärd och ytlighet, det får rum i hans säkra rytmer och försäkran att dom där, flamsarna som tar så stort utrymme omkring oss, dom är dömda.
Det är bra.
Han står där, i sin nätta kritstrecksrandiga kostym, orädd nog att till den klä sig i glittrande stenar.
Det känns som att publiken älskar honom, det är inte proppfullt på Östgötateatern, men fansen kommer, den nya boken Svart som silver, ligger framme som om författaren har sin egen Bokens dag.
Det var hela sju år sedan Bruno K. kom med någon ny diktsamling, det var då han avslutade Trilogin. I denna nya Svart som silver finns betraktelser om den där kärleken förstås, om ögonblick av lycka och olycka och om tiden som gör också honom själv mindre, han skriver
och varför ljuga
jag väger mindre och mindre
svävar nästan till över marken
glider undan från tillvaron
som om jag brutit en fjäder ur den dödas dräkt
Det låter så vackert, kanske är det så det går till.
Bruno K. Öijer är ingen rabulist. Han älskar och hatar, men det är lätt att förstå och hålla med, han är en röst för de svaga. En röst som får en att lyfta blicken, om ingen missförstår vill man säga att det gör inget om det tar sju år till nästa diktsamling. Under tiden kan man ta till sig det han redan skrivit. Dikterna har en sorts evig verkan.