När Marcus Birro berättade om hur Arbetsförmedlingen ville att hans sambo Jonna, efter att ha förlorat två barn, skulle söka jobb som begravningsansvarig gjorde han det för att han oroades över vart samhället är på väg. Jakten på arbetslösa och sjuka har gått för långt och människovärdet glömts bort. Och det som drabbade honom visade sig drabba tusentals andra människor som hamnat inom Alliansens jaktmarker.
- Jag trodde kanske inte att vi var ensamma, men att det skulle vara så många som råkat ut för liknande saker det trodde jag absolut inte, säger Marcus Birro.
Samtidigt spred sig en molande undran som växt sig stor som ilska över den tystnad som råder. Marcus Birro menar att den "vanliga" människan inte har samma möjlighet att göra sin röst hörd och han fattar inte vad vänstern gör, vad kyrkan gör eller var fackföreningsrörelsen tagit vägen. Var finns de som skulle kunna låna sin röst till de som inte hörs?
- Alla kan väl inte stå i tv4+ och laga mat, man måste väl kunna se sig i spegeln. Som författare känner i alla fall jag att jag måste ta mitt ansvar och åtminstone försöka ge en röst åt de som inte kan. Men jag kan ensam inte göra så mycket, fast folk hör av sig till mig varje dag och ber om hjälp, säger Marcus Birro.
Han menar att det nu förtiden finns ett förakt för svaghet och där myndigheter behandlar människor som fuskande och skyldiga tills motsatsen bevisats.
- Nu i dagarna kom BRIS-rapporten som visar att allt fler barn och ungdomar mår dåligt. Ser man inte att allt hänger ihop? Av drygt 33 000 anmälda fall hos FK gick 1 600 till åtal varav 286 dömdes för fusk. Det är väldigt få, säger Marcus Birro.
Men är det inte bra att de som inte fuskar och utnyttjar systemet slipper betala för de som fuskar?
- Är det värt den här jakten, massor av människor som mår ännu sämre för att några få människor fuskar?
Du har ju varit i blåsvädret förr - bland annat skällt på SJ:s konduktörer och socialen i Göteborg, varför ska man anse att du är trovärdig? Finns det någon grund i din ilska - eller är du bara allmänt obstinat?
- Visst har jag ibland siktat lite galet när jag bedrivit mitt krypskytte, men jag vågar i alla fall försöka ta mitt ansvar, säger Marcus.
Det är värre med de STORA författarna och de STORA skådespelarna, de som Marcus menar sitter i tv-programmet Babel och lägger det ena benet över det andra utan att våga ta ställning.
- Jag har inget att förlora, för de där uppe blir fallet så mycket högre, de är väl helt enkelt för rädda om sina egna positioner för att våga ta sitt ansvar, säger Marcus Birro.