En rätt så vanlig stjärna

JILL JOHNSON

Louis De Geer

Publik: drygt 800

Betyg: 3/5

 

Jill Johnson har båda fötterna på jorden. Hon är den där begåvade sångerskan som envist håller fast vid en jordnära ödmjukhet trots stora framgångar.

Sin vana trogen möter hon publiken för att hälsa välkommen redan i foajén och gör sedan sitt allra bästa för att avdramatisera och minska det avstånd som annars lätt uppstår mellan artist och publik.

Det är klädsamt. Det gör hela tillställningen hemtrevlig och atmosfären varm.

För i grund och botten är det ju en firad countrydrottning och inte någon vardaglig granne som står där uppe på De Geers scen. Sångrösten och utstrålningen talar sitt tydliga språk.

Huvudfokus ligger på den skiva som också fått ge namn åt hela den här konserthusturnén, "Flirting With Disaster". Det innebär inte bara att Jill Johnson tagit ett steg bort från den värsta svulst-countryn, utan dessutom att hon öppnat upp för lite mer intima och personliga reflektioner.

Jill Johnson har själv komponerat de flesta av melodierna och budskapet hon förmedlar i många av sina låtar är "jag har samma problem som er här i livet". Återigen det där jordnära, det där sättet att minska avståndet till sin publik.

Soundet är dessutom ganska tillbakalutat på nämnda platta. Sångerskans rötter finns där i allra högsta grad, men i merparten av kvällens nummer håller hon sig till radiovänliga rockmelodier och ballader, en bra bit från de jordiga countrycovers eller sprättiga Melodifestivalbidrag som många kommit att förknippa henne med. Jag gillar stuket.

Men det finns ett problem.

Där hela hennes sätt att framställa sig som "vanlig" i övrigt är positivt är det inget att anteckna på det positiva kontot när låtmaterialet kan sorteras in i samma fack. Vanligt. Småtrist. Lutad mot "Flirting With Disaster" har Jill Johnson ett tjusigt anslag, men alldeles för många halvdana låtar.

Visst, gamla "Roots & Wings" är en given succé, nyskrivna "Jacked Up Heart" imponerar storligen med smakfull rytmik och "The Sound Of Leaving" står inte Dolly Parton långt efter. Där har vi några riktigt glimrande melodier. Tyvärr är de för ensamma i sitt slag.

Bitvis blir det dock lite jämntjockt och slätstruket, något ett engagerat framträdande ihop med ett duktigt kompband inte helt och hållet kan täcka upp för.

Konserten är i alla hänseenden gemytlig och jag drömmer mig gärna bort till Jill Johnsons allt annat än alldagliga stämma. Men samtidigt hade jag gärna hört henne arbeta med ett mindre allmängiltigt låtmaterial.

Ur den aspekten är stjärnan faktiskt lite för vanlig.

Mikael Mjörnberg

mikael.mjornberg@folkbladet.se

 

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Kultur & Nöje

bravalla2014