Inte knackade jag på grannarnas dörrar och berättade om min rädsla. Jag lät den kalla vinden dra in över oss. Trots att jag visste. Skyller på att det är svårt att skrika för andra. Förtränger att deras röster inte bär. Förtränger att jag såg alla tecken. Förtränger att jag bara är en liten lort.
Känner mig så där vuxet uppgiven. Känner inte igen mig. Vill vara arg, men vet inte riktigt vad jag ska vara arg på. Mer än jag själv. Och det är så meningslöst. Självförakt är inte vackert. Inte kreativt.
Mina protester består av små sympatiyttringar med en kvällstidning på Facebook. Det är så vi reagerar. Det är så jag säger ifrån nuförtiden. Med ett knapptryck på en gillaknapp.

Tänker att jag i mitt yrke ska vara objektiv. Gömmer mig bakom samma förevändningar som alltid gjorts. Vad kan jag riskera. En uppläxning av chefen, en uppmaning om objektivitet, om trovärdighet. Men det måste finnas en gräns. En gräns för oss alla. Vi som har makt att förändra tiger.
Det är inte min roll.
Min roll är att berätta vad andra tycker. Jag har avsagt mig mitt offentliga tyckande. Oftast har jag förståelse för det. Journalister ska inte arbeta politiskt. Det tycker jag är helt rätt. Men att tro att vi inte tycker är naivt. Och jag tycker att det är så in i helvete galet att vi nu har ett parti i vår riksdag, i vår kommun, i vårt landsting som inte anser att alla människor är lika mycket värda. Det skrämmer mig.
Men den tysta massan skrämmer mig mer.
Och jag undrar var det här ska sluta. Ska det komma något gott ur eländet, ska vi så djupt ner i skiten att den enda vägen är att kravla oss upp. Ska de miljoner människor som inte bara tror utan också visar att alla människor är lika mycket värda lyckas kväva hatet i sin linda. Ska vi skapa alternativ för de människor som nu gör allt för att sparka på de som är svagast. Ska vi dela med oss av det vi har, visa att det räcker till alla. Även våra motståndare. Ska godhet bota det sjuka, eller ska ilskan ta sitt utlopp i hat och söndring.
Inte vet jag. Jag är ju bara en liten lort. Så rädd för att missta det jag har. Så rädd för dem som inte längre har något att missta. För den som inte längre är behövd. Den som inte blivit lyssnad på förrän nu.
Det som vi inte trodde kunde hända hände. Någon sköt Palme och luften gick ur bomullslandet Sverige. Men vi förstod inte, ville inte förstå. Så vi samlade egna små bomullstussar som vi lindade runt våra familjer, stoppade i våra öron. Sverige är inte ett land skyddat från vansinne. Vi är som resten av världen. Inte godare. Inte ondare. Vi är människor som ytterst styrs av våra rädslor. Och rädda människor är farliga människor.
Ändå har vi ingenting lärt. Den kalla vinden som drar in bär med sig en unken doft av 30-talet. Och Hitler var en rädd människa.