Barack Obama har gett tillbaka hoppet

Setareh Yousefis krönika

För ett par månader sedan skrev jag en krönika om det då stundande valet i USA. Jag lovade er läsare att om John McCain vann skulle jag aldrig mer rösta där. Jag skulle ha förlorat hoppet. Då handlade valet om praktisk politik för min del. Världen behövde räddning från män som Bush och McCain.
Men något hände på morgonen onsdag den 5 november.

 

 

Jag gick upp tidigt, satte på tv:n och det var klart. Barack Hussein Obama ska bli de förenta staternas näste president. En stor folkmassa stod i Grant Park i Chicago och gladdes med den blivande presidenten. Där stod de: svarta, vita, gula, röda och hoppade upp och ner ihop. De skrattade och de grät. Människor gamla nog att komma ihåg USA när det inte var så. Framför dem stod en man av minoritet med sin familj, halvafrikansk, arabisk-klingande namn och uppvuxen i olika länder och mottog glädjeyttringar.
Drömmen om det integrerade samhället såg trovärdigt ut.
Och då blev jag rörd och tårarna började rinna. Helt plötsligt, på ett väldigt oväntat sätt, blev det så stort. Det som handlade om politik blev istället förvandlat till början av en ny värld. I den stunden, sex på morgonen i Sverige, hade rasismen förlorat. I det ögonblicket blev Martin Luther Kings dröm om söner till slavar och slavägare i enighet sann.

Det fanns en tid då den vite mannen alltid kunde räkna med att vinna i allt. Han kunde arrogant gå in i en rättssal och räkna med vinst, oavsett vad han gjort. Den tiden är nu förbi. Nu kan inte en rik, vit, manlig militär och erfaren senator (John McCain) räkna med att vinna högsta ämbetet ens. Ja, jag vet, fortfarande finns det mycket rasism i världen.
En annan förändring som rörde mig den morgonen var Barack Obamas tal. Så sent som på 60-talet var politiker i USA, och Sverige för den delen, mer av visionärer och drömmare. Det går till exempel inte att tänka sig Fredrik Reinfeldt och Göran Persson hålla de tal som Olof Palme brukade hålla.
Likadant i USA.
Innan drömmar och hopp tog slut i takt med morden på John F Kennedy, Martin Luther King och Robert F Kennedy fanns det visioner och hjärta i politiken. Den kritik som Robert F Kennedy kunde rikta mot amerikansk politik, den krossades av de kulor som dödade visionärerna. Sedan dess har politik varit affärer, obetänksam makt och lobbyister.

Barack Obama har gett tillbaka hoppet och drömmandet till ett törstigt folk, mörbultade av en president som varit den kompletta motsatsen till omnämnda män. Han har gett hopp både genom sin politik men också genom att vara den han är och bryta den sista officiella barriären. Och egentligen är det då folket själva som gett sig själva hoppet tillbaka, då de valt honom.
Rasismen har förlorat.
Det gjorde den 5 november 2008.
Nu regerar hoppet, och begränsningar är borta.

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Kultur & Nöje


Folkbladet