Den som ställer in rätt frekvens kan höra rösterna – allt från den torra P1-presentatören och flamsiga morgontrion i Rix FM. Men också andra mänskliga röster kan sväva omkring i rummet, påpekar Ung scen/öst och scenkonstkollektivet Nyxxx i "Din inre röst".

När högstadieklassen i Navestadsskolan samlas utanför klassrumsdörren berättar spelledaren Ebba Petrén att de ska få vara med om ett radioexperiment, där man använder avancerad hörlursteknologi som är så känslig för störande signaler att mobiltelefonerna måste ställas på flygplansläge när vi går in i rummet.

Klassen är till en början fnittrig, lätt okoncentrerad och någon är klåfingrig med hörlurarna. Men när öronen omsluts av de svarta mjuka lurarna skärmas omvärlden av, samtidigt som den framträder alltmer tydligt.

En av rummets röster ska fångas upp, får vi veta. Och – nu är det spoilervarning – efter en stund med brus i öronen får vi höra Rösten. Det låter som den kliver genom en gnisslande dörr rakt in i huvudet.

Sinnena skärps och koncentrationen riktas mot vår egen kropp med handflatornas linjer och tyngden i ben och armar. Vi får också ta in omgivningen, notera takets mönster, linjer och begränsningar i rummet. Liksom de andra människornas rörelser och kroppar.

På så sätt rivs klassrummets hierarkier försiktigt ner. Vi blir alla likvärdiga kroppar i ett fysiskt rum. Men ledsagade av Rösten i vårt huvud, eller i fjärran, får vi möjlighet att se vardagsvärlden i ett nytt ljus, upptäcka detaljerna och med blicken försöka tränga genom väggarna. Fundera över hur vi vet att min kropp är min. Alltihopa är lekfullt, associativt men också djupt filosofiskt.

Att kalla "Din inre röst" för teater ger egentligen en felaktig bild. Här finns ingen scenografi eller skådespelare i roller. Klassrumsföreställningen är en sorts vandring i ett inre landskap och påminner om en meditation eller ljudkonst. Upplevelsen liknar den finske konstnären Hans Rosenströms ljudinstallation i Ståhlboms silo förra året, där han skapade en illusion av ett möte som egentligen var ett besökarens möte med sig själv, sin egen kropp och väsen.

Den installationen skulle upplevas av en person i taget, då konstnären påpekade att man då är mest på sin vakt och känslig för sin omgivning. Det scenkonstkollektivet Nyxxx , som har rötter i spelkulturen, lyckas med är ännu mer imponerande, i en stojig högstadieklass fångas koncentrationen fullkomligt och man manar fram en stark känsla av gemenskap och förhöjd sinnlig känslighet. Det är värt att applådera.