Den här antologin tar sin utgångspunkt i en serie seminarier om Evert Taube som samlade flera av Sveriges ledande Taubekännare. Deras bidrag presenterar allkonstnären Evert Taube från den tidiga kabaréscenens glade gamäng till den lärde nationalskald han var vid slutet av sitt liv.

I ett av de intressantaste bidragen skriver Sölve Ohlander om talspråket i Taubes visor. Taube skriver dialoger: ”aj! vad ni trycker min hand! Gör jag? Förlåt mej! För all del – jag ber! Folk pratar, vet ni, så mycket om er! Jaså! Jaha! Men det gör inget alls för ni dansar så härlig vals!”

Taube var medveten om det talade språkets egenart. Han tvekar inte att använda kraftuttryck. Fritiof Andersson trivs som själva fan. Kors! Nu går besten till anfall i sjön! Talspråkligt låter det i Havsörnsvals: Nej! Hon försökte förstås! Och i Sjösala vals: Hur han klarar skivan kan ingen förstå.

Bo Strömstedt skulle skriva en nekrolog 1973 när Taube var försvunnen och det gick ett rykte om han var död. Strömstedt tyckte att det tog emot. Tills han hittade en bra rubrik: Det är inte sant att Evert Taube är död.

Taube dök upp på Expressens redaktion, pigg och hemkommen någonstans ifrån. Han dök upp som han rätt ofta gjorde när han behövde pengar. Nekrologen ajournerades till den januarinatt 1976 när det verkligen blev anledning att skriva: Det är inte sant att Evert Taube är död.

Bo Strömstedt skriver: Vad ville han vara? En provensalsk trubadur på Calle Schewens brygga. En florentinare på Sjösala äng. Vi har inte haft någon sådan som han.

David Anthin går på jakt efter Taubes kvinnor. De är många: Ellinor, Rosemarie, Carmencita, Pepita, Maj på Malö, Huldas Karin, Vera och flera. Två saknar namn: Flickan i Havanna och damen i svart.

Olle Edström skriver om Evert Taubes musik. Taube kunde inte skriva noter. Hans melodier är ofta avancerade. Calle Schewens vals består av fem strofer och har tre olika musikaliska delar. Det har påståtts att han lånat melodier av andra, men han försvarar sig: Hade jag knyckt den hade det väl gått fortare!

Taube var inte opolitisk. På Gröna Lund sommaren 1972 inledde han sitt framträdande med orden: ”The United States of Amerika – där bor djävulen!” Det var en kritik av USA:s bombningar i Vietnam.

Av Sölve Ohlander får vi veta en del om hur Taube blivit spridd i översättningar: On Roslagen´s isle, in a flowery bay, Where ripples wash in from the sea…

Boken är rikt illustrerad med Taubes egna teckningar och med fotografier av honom själv i olika åldrar. Vi får också veta vilka som för hans visor vidare: Sven-Bertil förstås, Olle Adolphson, Eva Dahlgren, Ola Magnell, fram till Bernt Rosengren som lät Fragancia bli jazzvals.

En mycket innehållsrik bok om vår främste nationalskald. I ett efterord skriver David Anthin att Taube har goda förutsättningar att leva vidare. Bo Strömstedt formulerade det bättre vid skaldens frånfälle den 31 januari 1976: ”Det är inte sant att Evert Taube är död ”.