NÖJE Mustaschs självbetitlade skiva från 2009 finns en låt med titeln ”The Man the Myth the Wreck”. Det är Ralf Gyllenhammars svar på tal till en journalist i Sundsvall som ondgjorde sig över sångarens ymniga alkoholintag i samband med en konsert.

Det kanske finns en risk att det blir en ”part II” nästa gång gruppen ska släppa en skiva.

För den här aftonen på Dynamo havererar ganska omgående. Att påstå att frontmannen är på örat är att röra sig med grova underdrifter. Han är aprak och någon har fått gå för att hämta honom när det är dags att kliva upp på scen.

Mustasch inleder med Melodifestivalbidraget ”Bed On Fire” som de försöker stöpa i en metallisk form, men Ralf ylar halvfalskt och publiken på ett utsålt Dynamo står mest som frågetecken.

Det blir värre. När öppningsnumret är avklarat och gruppen brakar in i ”Heresy Blasphemy” kan Riff-Ralf inte för allt i världen komma ihåg texten. Han stakar sig och kommer av sig om vartannat och det blir mest pinsamt.

Jag vill inte sitta här och moralisera med pekpinnen i högsta hugg. Ett par järn innanför västen hör till. Mustasch har alltid spelat på en småbonnig och synnerligen alkoholromantisk image och det är inget fel med det. Men man måste hålla sig på rätt sida gränsen.

Jag ser gärna Ralf Gyllenhammar halsa Jack Daniels på scen, men jag vill inte konstant höra honom sluddra om att supa och framförallt inte att han ska krascha flera av orkesterns finaste låtar med knäppa fylleinfall.

”Det är så jävla gött, efter Melodifestivalen får jag äntligen spela hårdrock igen, det är så gött att vara full!” sluddrar 46-åringen lycksaligt ungefär halvvägs genom spelningen och ja, det är svårt att inte tro honom.

I ”Speed Metal” tar han upp en kille ur publiken som knappast kan hålla takten, än mindre sjunga, men som ändå tillåts hantera micken i en smärre evighet. ”Bring Me Everyone” blir till någon form av upphackad halvmesyr och gång efter annan tycker frontmannen uppenbarligen att det är läge för små halvjam.

Medmusikanterna får flera gånger rädda honom och det är spelningens behållning. Artikulationen må vara lite sluddrig och infallen jobbigt märkliga, men när Ralf och hans Mustasch väl spelar hårdrock låter det trots påtaglig berusning förvånansvärt bra.

Tight och tungt som om det sitter i ryggmärgen.

De gånger frontmannen svävar ut åt konstiga håll plockar hans band upp honom och får vad som hade kunnat bli kraschlandningar att låta helt okej. Det är precis det som får mig att ändå tycka att det är en godtagbar spelning.

Men så kommer avslutningsnumret ”I Hunt Alone”, ett av gruppens finare stycken och det börjar bra. Tungt. Snyggt. Sammanhållet. Då stegar Gyllenhammar plötsligt av scenen. Han är borta länge, men så plötsligt dyker han upp. I baren, där han gormar om att han vill ha öl. Allt medan medmusikanterna lämnas på scenen i ett utdraget och trist evighetsjam som avslutas med att gitarristen David Johannesson lutar sig fram mot mikrofonen, ”öh, har någon sett vår sångare?”.

När Ralf Gyllenhammar sovit bakfyllan av sig får han gärna sätta sig och skriva en ”The Man the Myth the Wreck Part II”. Då kommer det i alla fall något gott ut av den här aftonen.