I lördags satt jag och bläddrade i Miguel Angel Asturias bok Presidenten. Utanför fönstret föll snön lika vackert som ett stjärnfall i vinternatten. I gatljusens sken speglade sig träden som kinesiska pappersklipp mot den kritvita snön. Det är stilla. En ensam vandrare blir stående vid hotellets entré. I skenet av neonskylten kommer en silverfisk liknande bil smygande utmed trottoaren. När dörrarna öppnas strömmar Mitch Ryder & Detroit Wheels låt Jenny Take A Ride ut över gatan;

 

 

I ett ögonblick av okoncentration vänder sig vandraren i riktning mot Knäppingsborg några hundra meter bort. Han väcks av en bildörr som slår igen och ser bilen smyga iväg. Det är kyligt ute när två kärleksfullt omslingrande personer, skugglikt, sveper förbi nattvandraren. När hotellets dörrar öppnas strömmar värmen ut i landskapet till tonerna från Puccinis La Bohème. Blickarna vänds mot hotellfoajén och paret som är på väg in ser bekanta ut. Det är Elissa och Mod som sveper in. Det är ett kärt återseende. De är på väg att återuppleva minnen som för två år sedan slutade med att de gick åt var sitt håll för att kanske aldrig mötas igen.

 

Det har hänt mycket sedan dess. Det skimmer som strålar från paret tyder på att tiden fördjupat deras kärlek. Vackert! Denna kväll på hotellet råder stillhet. På avstånd från baren hörs Frida Hyvönen framföra Dirty Dancing från plattan Silence Is Wild. I toner av svart och grått syns paret omfamnande varandra på det ensamma dansgolvet. Den kyliga kvällen förvandlas till en skön plats likt den grekiska övärldens. Den enkla belysningen förvandlas till en stjärnhimmel som sänker sig stilla runt paret. Hotelldörren öppnas av en tillfällig besökare som gör entré. I samma ögonblick hörs tonerna från grannkrogen där 80-talets hjältar från Norrköping; Sister James spelar Oh La La hela natten. Det är kontrasternas kväll. Den latinamerikanske författaren Horacio Castellanos Moya släntrar in och blir hängande över bardisken. Han ser ut att trivas med de motsägelsefulla och magiska tongångarna. Han kastar blickar mot det dansande paret som sakta rör sig i ljuset från några flämtande stearinljus. Takkronans prismor bryter ljuset i kärlekens färger som lägger sig runt Elissa och Mod. Den besökande författaren kastar längtansfulla blickar, för att sedan gå mot entrén. Han ser sig om efter paret och gestikulerar ett farväl. Samtidigt ser han dem försvinna i trapporna mot nattens flämtande himlavalv.

 

Jag sänker blicken mot boken i mitt knä och känner kvällens magi sprida sig.

 

I nästa krönika, den 23 mars, är jag tillbaka i verklighetens Finspång.