Musik Igenkänningsfaktorn var hög denna kväll när vissångaren Jack Vreeswijk gästade Crescendo inför en fullsatt lokal. Merparten av låtarna hade pappa Cornelis signatur i form av kompositör, textförfattare eller både och.

– Jag ska ägna mig åt den där gamle släktingen som hänger där på väggen, sa Jack och nickade bort mot pappa Cornelis som blickade ner från en affisch på väggen.

Och mycket Cornelis Vreeswijk fick vi höra, och jag antar att det är ofrånkomligt. Frågan är dock vad Jack själv tycker är viktigast; att presentera sin far eller sin egen musik? Om man blundar och bara lyssnar, kan man under lyckade stunder få en doft av pappa Cornelis. I vissa tonlägen, tempon och fraser skiner släktskapet igenom.

Artikelbild

Jack Vreeswijk.

Alltså fick vi höra klassiska Cornelis-låtar som ”Grimas om morgonen”, ”Jag hade en gång en båt”, ”Det kostar på”, ”Mördar-Anders”, ”Blues för Fatumeh”, ”Somliga går i trasiga skor” och ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”. Några gånger var det till och med allsång, då på uppmaning från Jack själv. Publiken älskade Jack och hans versioner av pappas musik. Personligen tycker jag det blev riktigt intressant när Jack plockade fram Cornelis texter och satte egen musik till desamma. Här fick vi i större utsträckning höra var Jack står.

Till exempel i ”Rosenblad, Rosenblad” och ”Gull är död”, där Cornelis berättade om Gull, en kvinna i samhällets utkanter eller den helt egna ”Hon kommer aldrig mera hem”. Den sistnämnda skrev han till en arbetskamrat som aldrig kunde behålla en tjej och som varvade en månads lycka med två-tre månaders olycka! I de låtar som Jack själv skrivit musiken har han påfallande ofta återanvänt melodislingor från Ralph McTells 60-talshit ”The streets of London” från 1969. Fast det kan jag stå ut med eftersom det är en bra låt! Cornelis släktskap till bluesen blev tydlig i ”Lasse Liten Blues” och ”Mördar-Anders” där Jacks spelkompis, gitarristen Love Tohlin, fick sträcka på benen ordentligt.

Kvällen avslutades med allsång där publiken mer än gärna följde Jack i ”I natt jag drömde”. Det kändes som om den här konserten kunde fortsatt minst 30 minuter till, något som Cornelis låtskatt tveklöst hade räckt till.