”Let The Sunshine In” ska vara rolig och representera livet på något sätt. Två punkter som filmen faller på rätt ordentligt. Trots klassningen komedi, trots att regissör och skådespelare talar om humor, trots att publiken i Cannes skrattade sig igenom den är humorn eventuellt väldigt franskt eftersom den som bäst är tragikomisk. Definitivt inte mer än smårolig, ibland. Huvudkaraktären Isabelle är en hopplös person som skiftar mellan viljor så ofta att publiken borde känna sympati för henne. Tyvärr är hon så hopplöst enerverande och lika problematisk själv att dessa egenskaper blir hinder för budskapet att nå fram hela vägen.

Isabelle, spelad av Juliette Binoche, är en frånskild kvinna i medelåldern på jakt efter ny kärlek. Männen avverkas i ett flöde som rör sig fram och tillbaka. Hon verkar sannerligen vilse och reagerar inte alltid förutsägbart på sin omgivning. Delvis kan vi inte förebrå henne för att inte vilja investera i männen hon träffar eftersom många är oförbätterliga fall. Hon ägnar onödigt mycket tid åt många stolpskott. Av någon märklig orsak är hon dessutom ofta involverad med gifta personer som inte har avsikt att lämna sina fruar. Ibland får hon utbrott av högsta graden, exempelvis när hon fått nog av en grupp mäns ändlösa prat. Något ironiskt eftersom rollfiguren själv skapar sådana känslor hos tittaren.

”Let The Sunshine In” skiljer sig från klassiskt Denis-territorium. Istället för tystnad, visuell prakt och mörker får vi rotlöst tjatter, samtal samt dialogtyngd driv. Det märks att regissören inte är komplett van vid sådana filmer. Samtalen Isabelle för med serie av män är inte särskilt fängslande. För att en ordrik film ska fungera måste det till mycket dynamik och spänning i talade orden. Något som lyser med sin frånvaro här. Filmer måste inte heller nödvändigtvis ha annat mål än att betrakta över något i livet. I sådant fall måste atmosfären ge mer än känsla av matthet över de olika karaktärerna.

Juliette Binoche lyckas hursomhelst att porträttera den röriga Isabelle. Alla hennes skiftningar gestaltas genomtänkt och samtidigt naturligt. Tyvärr räcker inte Binoches skicklighet eller erfarenhet. En och en halv timme av hennes omöjliga rollfigur och hopplösa män ger inte speciellt mycket. Claire Denis är uppenbarligen för gammal för att ha medelålderskris, så jag undrar vad den här oinspirerade filmen är ett utslag för. Förmodligen inte apati eller belåtenhet. Regissören verkar försöka men tar sig tyvärr inte fram.