Inga nyhetssändningar, debatter eller artiklar har hittills lyckats kapsla in den brutala verklighet asylsökande lever i och vad den innebär för dem på samma sätt som ”En säsong i Frankrike”. Vad som händer människor som tvingas fly, för att hamna i ett ovärdigt helvete där individer plockas av allt människovärde. Och Mahamat-Saleh Haroun gör det med så små medel. Exempelvis visar han ”Calais-djungeln” i ett eftermäle, inte medan det pågår. Tillintetgjort till öde mark med rester kvar i jorden. ”En säsong i Frankrike” är den typen av film alla människor inte bara behöver se utan måste se. En sanningens blick i vitögat och nödvändig empatiträning.

Abbas har flytt Centralafrikanska Republiken tillsammans med sin familj och hamnat i Frankrike. Hans fru och barnens mor har inte överlevt flykten. I Paris väntar resterande familjemedlemmar på svaret på asylansökan. Allting har krympt i och med flykten. Möjligheterna, friheten, stoltheten, hoppet. I sitt liv har familjen vännen Etienne som är i samma situation och Abbas kärleksintresse Carole. Men Abbas kan heller inte släppa sin avlidna fru. Förövarna i filmen är osynliga. Det är ett befläckat system som utsätter människor. Haroun behöver inte visa de bakom Europas behandling av migranter/flyktingar. Regissören gör allt i sin makt för att motverka avhumaniseringen av dessa personer och distanseringen som ”vanligt folk” kostar på sig i sin bekvämlighet.

Titeln är på vissa sätt vilseledande. ”En säsong i Frankrike” för tankarna till vårpromenader i Paris. Glädjefyllda fotografier vid Eiffel-tornet. Men Mahamat-Saleh Haroun är sig själv trogen. Att försköna skulle aldrig falla honom in eftersom han arbetar med ett viktigare budskap än så. Han strider för att du som tittare ska få ökad förståelse.

”En säsong i Frankrike” är en mycket smärtsam film. Säsongen är så mörk att ”svart” är en otillräcklig beskrivning. Den gör ont i märgen och försätter den som tittar i paralyserad uppgivelse. Att inte känna skam inför vad som pågår i Europa är svårt. Det är som att bevittna nutiden från framtiden.

Verklighetens avskyvärda brutalitet möter Haroun med värdighet. Abbas gör allt för att inte förlora sin värdighet. Vilket i vissa fall förefaller hindrande men på så sätt försöker han klara av den situation han hamnat i. Men det finns också väldigt mycket värdighet i manus, regi och foto. På ett obeskrivligt sätt. Haroun närmar sig sitt ämne och sina karaktärer med en enorm empati.