För många år sedan deltog filmkollektivet Crazy Pictures i den regionala kortfilmtävlingen Guldsvanen. Redan då märktes att det fanns något speciellt där.I en flora av söta amatörfilmer framstod deras produktioner som innehåll som kunde bli ”en riktig film”, bara resurserna fanns där. Spola fram några år och resurserna har ramlat in både via en ”kickstarter”-kampanj och olika filminstanser. Känslan visar sig vara sann, Crazy Pictures kan utan problem göra en så kallad ”riktig film”. När den första svenska actionkatastroffilmen är släppt är trovärdigheten hög.

Berättelsen följer Alexander från Vånga. Familjelivet är märkt av trauma som pappa Björn skapat för sin fru och son. Skrik, mörker och försiktighet präglar livet. I skolan är han förtjust i Anna men vågar inte riktigt visa sina känslor. Inte ens när Anna ska flytta till Stockholm med sin mamma förmår Alexander förklara vad han känner. Sedan slussas tittaren många år framåt, Alexander är numera framgångsrik musiker men hans temperament och sinnesstämning fortfarande påverkad av den svåra barndomen. Plötsligt sker flera stora attentat i Stockholm. Resten av filmen är hanteringen av situationen för några av huvudkaraktärerna: Alexander, Anna, Björn.

Den känsla som ”Den blomstertid nu kommer” lämnar efter sig är av trovärdighet och realism. Filmens trailer indikerade en katastroffilm i samma liga som ”Independence Day” men trots spektakulära brosprängningar och bilolyckor hamnar Crazy Pictures verk i en annan kategori. Människorna i den här historien känns autentiskt svenska. Det är ingen som stiger in i bild med Will Smiths karisma. Alexander är lite tafatt och hämmad. Rollfigurerna har inte sentimentala dialoger som leder till uppenbarelse. Som tittare finner jag det fullständigt självklart att dessa dramatiska händelser sker i Stockholm, Norrköping och Vånga…av alla ställen. Spänningen, ovissheten och oron distraheras inte bort med överdriven action. Att lyckas med konsttrick av sådant slag är en imponerande bedrift.

Artikelbild

Den blomstertid nu kommer har inte endast spektakulär action utan tar sig tid för att berätta en historia.

Om något fallerar är viss karaktärsdjup. Alexander hade vunnit på att vara en rollfigur vi fått veta mer om för att förstå honom. Fadern Björn, gestaltad utmärkt av Jesper Barkselius, får många lager men Alexander bromsas något. Annars är det väldigt roligt att skådespelare som Christoffer Nordenrot och Magnus Sundberg, som varit med i Crazy Pictures sedan många år, får roller också i storfilmen från kollektivet. Även att en så pampig storfilm spelats in i Norrköping gör det extra roligt.