Ödön von Horváts pjäs från 1932 sätts just nu upp på Teater Bråddgatan 34 och regissören Johan Pettersson har lyckats hitta en ton som träffar helt rätt.

Vad händer med människor i svåra tider och motgångar? Och hur påverkar det relationerna?

Frågor som belyses i "Kasimir och Karoline".

Artikelbild

| Humoristisk touch. Pjäsen handlar om tunga ämnen med det hela lättas upp med den tragikomiska stilen.

Publiken får följa Kasimirs öde efter att han förlorat jobbet.

Snart visar det sig att han även förlorar sin fästmö som vill söka lyckan hos andra mer välbärgade män.

Ensam, utblottad och utan inkomst ska han försöka ta sig vidare i livet.

Pjäsen kretsar kring tunga ämnen men det hela lättas upp genom den tragikomiska stil som Johan Pettersson och ensemblen valt att satsa på.

Artikelbild

| Väcker frågor. "Kasimir och Karoline" ger publiken något att fundera över.

En svår balansgång, men i det här fallet har de lyckats träffa helt rätt.

Man sympatiserar med karaktärerna, trots deras brister och deras tragiska tillvaro och man gör det hela tiden med ett leende på läpparna.

Föreställningen pendlar hela tiden mellan det mörka och det humoristiska.

Just när det håller på att bli lite för allvarsamt bryts det hela av med något roligt.

Pjäsen utspelar sig visserligen för nästan 90 år sedan men många ämnen känns brinnande aktuella än i dag.

Inte minst kvinnans roll i samhället och hur kvinnor behandlas.

Det kan visserligen bli lite väl mycket med de gamla gubbarna som dreglar över de yngre kvinnorna i pjäsen och det lämnar en dålig smak i munnen, men de lyckas onekligen med att belysa ämnet.

Jenny Silfenius briljerar i rollen som lycksökerskan Karoline och Joakim Malmberg skildrar den trasige, osympatiske kvinnomisshandlaren Franz på ett fantastiskt sätt.

Miryam Lawos sånginsats står också ut.

Musikinslagen överlag i pjäsen är väldigt vackra och hjälper till att hela tiden hålla publiken på tårna. Det syns också att skådespelarna har roligt på scenen – och det smittar av sig.

Enligt regissören Johan Pettersson var ett av målen med föreställning, förutom att bjuda på bra underhållning, att ge publiken något att fundera på när de går hem. Det lyckas de med. De väcker många relevanta frågor. Hur reagerar man själv om man hamnar i en liknande sits? Hur ser kvinnosynen ut i dag? Hur skör är egentligen en relation? Och vad är det som får oss att hålla ihop?