För den som är insatt i film från 40-60-talet lever alltid en längtan tillbaka till den tidens rappa dialog där språk verkligen var en konstform. En berättigad fråga är varför häftiga film noir-citat inte reste med i tiden eftersom det kan vara njutningsfull fröjd att lyssna på. Visst, det är inte alltid speciellt autentiskt. Men autenticitet är inte alltid filmens absolut viktigaste uppdrag. ”The Party” är ett lyckat försök av Sally Potter att ta tillbaka skickligt manus med sylvassa kvickheter. Att filmen dessutom är svartvit förstärker dess intensitet.

Med tempo och de många närbilderna hade färg eventuellt tagit fokus från Potters intentioner.

Janet har precis blivit utsedd till hälsominister i oppositionens skuggregering, faktum som hon ska fira genom att bjuda hem några vänner på middag. Gästerna anländer en efter en medan maken Bill sitter hopsjunken och lyssnar på musik, blicken långt borta från verkligheten i chockens territorium. Den som tror att harmoni är på väg genom ytterdörren vägrar se de tecken som anländer tidigt.

Sally Potters ordtunga drama är inte strålande endast på grund av förtjusande dialog utan skådespelare av yttersta rang. Mest iögonfallande är Patricia Clarksons April som avfyrar skarpa, bitska lustigheter på löpande band. Clarkson måste haft minst lika roligt att spela April som publiken har i att beskåda henne. Lika imponerande är Kristin Scott Thomas i sin nervösa självsäkerhet, Cillian Murphy i paniken som bubblar under och över ytan samt Timothy Spalls splittrade gestalt.

”The Party” är allt annat än verklighetstrogen, och just därför så underbar. I realiteten skulle i princip ingen middagsbjudning kunna spåra ur på så sätt eftersom de flesta människor vet var gränser går. Medan Thomas Vinterbergs ”Festen” är en ovanlig skildring men högst trovärdig är ”The Party” en allvarsam fars och en tillställning. Känslan av föreställning och teatrala tendenser gör inte filmandet överflödig. De extrema närbilderna tjänar ett syfte och ger mervärde.

”The Party” är ett intensivt kammarspel där hemligheter avslöjas, strider utkämpas och problem hopas. Att filmen är endast 71 minuter lång bör ses som en nödvändighet, den här typen av ånga går inte att hålla uppe hur länge som helst. Vissa karaktärer kommer i skymundan och fördjupas inte, ändå känns speltiden lagom.

Att underhållning inte kan kombineras med klurighet, smart manus eller genomtänkt struktur är en myt som ”The Party” motbevisar inom några minuter.