Redan från start är känslan så där härligt inbjudande, varm och mysig. Omgivningen är gemytlig, man utnyttjar en trevlig torgmiljö, med charmiga hus och vackra rosor, men lägger till välbyggd scenografi som andas nostalgi. Ett rött hus med vitna knutar. Ett gult plank. Några utemöbler.

Och vips – vi är på Söder.

Så drar en både visslande och vitsande konstapel igång spelet, skrivet av Gideon Wahlberg (1890-1948), en gång teaterchef på Arbis. Tv-serien från 70-talet med bland andra Tor Isedal och Monica Zetterlund i rollerna bidrog till att göra Söderkåkar till en klassiker som spelas lander runt, sommar efter sommar.

Artikelbild

| Bekymmer. Roger Melin och Anki Wastesson spelar paret Erik och Aurore som får pengabekymmer i den charmiga föreställningen Söderkåkar i Knäppingsborg.

Frippe Pettersson är spelets stabila motor - den mullrande murarbasen Johan, som ligger i fejd med brodern och uppkomlingen Erik. Roger Melin hittar helt rätt i gesterna och mimiken hos älsklingssonen som fick ärva det finare huset och pratar byråkratiska.

Bröderna regerar på varsin planhalva på innergården, och konflikten blossar upp när Erik hamnat i ekonomisk knipa och vill sälja gården. Mitt i allt spirar en söt kärlekshistoria mellan gårdarna, en wahlbergsk lustspelsvariant av Romeo och Julia.

Det är kanske inte idealiskt att regidebutera och samtidigt spela en av de bärande rollerna, som Fredrik ”Frippe” Pettersson gör. Någon liten vändning kunde också ha blivit tydligare gestaltad för publiken, men på det hela blir allt riktigt bra.

Men så består ensemblen också av ett gäng rutinerade amatörskådespelare och några teaterutbildade semiproffs. Det är ungefär samma personer som kunde ses i fjolårets Knäppingsborsgsuccé ”Tänk om jag gifter mig med August”.

Artikelbild

| Tycke uppstår mellan ungdomarna Maj-Britt och Albin (Elias Dahlgren och Jenny Silfvenius).

Framför allt är Lotta Månsson en sann komedienne. Hon riktigt gnistrar när hon tar ut svängarna i rollen som det karltokiga hembiträdet Malin, uppvaktad av två uniformsklädda karlar. Jakob Sjöberg och Johan Pettersson väcker också de publikens förtjusning, inte minst när den löjlige konstapeln Karlsson och småtokige brevbäraren Olsson bjuder på knytnävsslagsmål med vilda rallarsvingar och överdrivet fotarbete. Men flera i ensemblen är riktigt bra, bland andra nytillskottet Janne Gustavsson som en rysligt slibbig direktör och sedan skum, portföljkramande, advokat.

Vi får livemusik av kapellmästare Alexandre Ambec, vilket förstås känns långt mer genuint än inspelad musik. Men sångnumren är lite för många och stannar upp skeendet onödigt mycket. Man kunde gott ha slopat någon låt, särskilt som sången under premiärkvällen många gånger är lite trevande och försiktig.

Artikelbild

| Brevbäraren Olsson (Johan Pettersson) och Konstapel Karlsson (Jakob Sjöberg) väcker publikens förtjusning.

Spelet ges under bar himmel och stadsomgivningen gör sig påmind med bilar, flyg, sorl och ett fönster öppnas av någon nyfiken i ett hus bakom scenen. Man får verkligen hoppas att vädergudarna är med Kalbo Kultur och att de får vara någorlunda ostörda mitt i stan. Tyvärr försvann en och annan replik. Dessvärre var även sikten skymd under den fullspikade premiären. Undertecknad fick en plats på vänsterkanten när mycket av skådespelet skedde på höger sida av den breda scenen, där första radens ryggar var i vägen. Det känns lite trist, då tappar publiken en del i upplevelsen.

Men charmen och den höga trivselfaktorn gör att man ändå får en riktig må bra-injektion i Knäppingsborg. Visst är Söderkåkar en pärla, som Frippe Pettersson skriver i programmet. Ett klassiskt folklustspel med alla de givna ingredienserna. Tillagat med hantverksskicklighet och gott hjärta.