Torsdagkvällen var inget undantag då återigen en violinsolist gästade De Geerhallen, den här gången magikern Simone Lamsma. Hon hittade snabbt in i Carl Nielsens Violinkonsert genom att spela både sjungande melodiöst och stramt kontrollerat.

Hennes ton är som tunna strålar som skär sig genom musiken med vass egg. Här finns precision och intelligens i utförandet. Spelet är mycket virtuost men ändå svalt, dock inte i betydelsen kallt utan mer krispigt fräscht. De halsbrytande kadenserna löper fritt men med bottnande tyngd. Lamsma spelar inte för att briljera utan för att berätta!

Den andra satsen möts mer upp av orkestern i dialog och samverkan när en ny berättelse tar sin början. Avskalade klanger, som musik som blommar på bar kvist, och tankarna går till en romans av Grieg eller kanske Schubert stöpt i icke-vokal form. Som lyssnare måste jag fundera lite extra på vad det är jag hör för det finns många vinklar och vrår att utforska. Orkestern bjöd på snygg dramatik genom dirigenten Christian Kluxen som lyssnade in, korrigerade och stagade upp.

Nielsen har sitt tonspråk, Sibelius ett annat. Gemensamt för de båda nordiska kompositörerna är att de i år har 150-årig födelsedag, det som skiljer är tonspråk och uppbyggnad. I sin 5:e Symfoni plockar han upp ett naturens språk, blandar impressionism med mystik.

Orkestern bjöd på symfonisk stadga, ganska stramt hållen och torr klang som även i de kantigaste formationer värmdes på med ett lyriskt skimmer. Den andra satsens träblåsarfigurationer bjöd på legans och böljande mjukhet. Dirigenten Kluxen jobbar bra med dynamiskt finesser och balanserade tempoväxlingar och tredje satsens aktivitet fick en lugn, värdig och mättad avslutning.

Konserten inleddes med Carl Nielsens Helios-uvertyr, ett lapptäcke av tankar och trådar, känslor och berättelser. Allting syddes ihop koncentrerat med speciellt snygga hornslingor och välformulerat cello- och kontrabasspel.