Premiär Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. Fördomsfullt tänkte jag att ett stycke nyskriven "politisk komedi" nog löpte stora risker att komma ut som identitetspolitisk plakatteater. Så fel jag hade. "Stark som en räv" är en begåvad och kanonrolig politisk fars som befolkas med skådespelare som vet vad de gör. Farsen på tiljorna speglar på ett slagkraftigt sätt det slags fars som utspelades på Karolinska Institutet i Solna i samband med den kontroversielle forskaren och kirurgen Macchiarinis gästspel på institutionen. Saker och ting blir inte mindre festliga av att skådespelaren och reportern Ylva Lööf författade pjäsen "Stark som en räv" innan Macchiariniskandalen briserade på KI.

Redan 2008 publicerade Dagens Nyheter en serie artiklar av Lööf där hon kritiserade Karolinska Institutet för fusk och nepotism i största allmänhet. Artiklarna i DN byggde till stor del på den insiderinformation som Ylva Lööf skaffat sig som anställd på KI. Och det var utifrån dessa artiklar som Ylva Lööf satte sig ned för att skriva "Stark som en räv." När Östgötateatern antog pjäsen och regissören Marika Lagercrantz satte sina tänder i manuset så hade emellertid Paolo Macchiarinis transplantationer av luftstrupar hunnit inträffa och skandaliserats på ett överväldigande sätt.

Marika Lagercrantz satt därmed med två politiska intriger i knät. Men hon hade bara en pjäs. I mina ögon löste hon dilemmat på ett elegant och publikvänligt sätt. Eftersom vi alla som satt där i salongen på Norrköpingspremiären omedvetet antog att "Stark som en räv" handlade om Macchiarini så fattade Lagercrantz det kloka beslutet att låta oss få tro det. Hon hjälpte oss dessutom att förstärka vår tro genom att skruva uppsättningen åt det farsartade hållet. Författaren Ylva Lööfs val att låta ett slags problemfamilj vara metafor för Karolinska Institutet är mycket bra. Regissören Marika Lagercrantz gör det som är bra ännu bättre. Och skådespelarna gör det bättre till bäst.

Artikelbild

| Åsa Arhammar är bitsk, rapp och otroligt rolig i rollen som svärmor.

Åsa Arhammars svärmor är bland det roligaste och vassaste jag sett på år och dag. Stina von Sydows monologer och dialoger med sin i pjäsen äkta make Per-Johan Persson om eventuell psykopati i ämbetet och i relationen är underfundigt underbyggda. Jesper Barkselius får visa en stor del av sitt stora skådespelarregister i rollen som njursuktande patient. Ludvig Fahlstedt dubblerar som Räv - i ett urtjusigt rävhuvud - och som Manfred; en jagsvag älskare och byråkrat. Karin Oscarsson spelar Ylva Lööf i en roll som mer känns som statist än som artist.

I pjäsens sista minut kom det ett par plakat. Vilket jag tolkar som Marika Lagercrantz sätt att hantera dilemmat med två politiska intriger. Ylva Lööfs intrig om behovet av statlig styrning av akademin visades bokstavligt upp som en skriven pamflett. Medan publikens förförståelse om Macchiarini möttes med en gudabenådad fars. Tack för det.