Teater ”Du ska få annat i stället” säger Agnes Borck i Marika Lagercrantz mäktiga gestalt när Östgötateatern tar sig an Hjalmar Bergmans snart hundraåriga roman ”Farmor och vår Herre” på scenen i Norrköping. Problemet för farmor Agnes är att alla de där som ska ”få annat i stället” hellre hade fått det de själva sökte efter. Som till exempel kärlek och omtanke på sina egna villkor och utan baktankar.

Farmor och vår herre är en svår pjäs. Författaren berättar om farmors relationer med sina barn och släktingar ut flera olika dimensioner och perspektiv. Marika Lagercrantz visar upp huvudpersonen som den sammansatta offer- och förtryckarpersonlighet som hon har formats till av livet. Kommen från enkla förhållanden, bestulen på sina små besparingar av sin far – som hon slugt låter skrämma med hjälp av länsman – sedermera ingift i den borgerligt burgna familjen Borck där hon slugt och bestämt tar hand om styråran. När pjäsen börjar anas drag av hybris hos farmor Agnes. Hennes aftonbön till Gud fader vår Herre liknar mer order och beställningar än ödmjuka böner. I pjäsens sista skälvande minuter återställer dock vår Herre ordningen: Människan spår men Gud rår.

Första akten är lite av en pusseldeckare. Vi undrar: Vem är det? Varför sa hon så? Är det han som är död? Varför är pigan Emma (Magdalena Eshaya) så rasande stark i sitt försvar för Nathan (Mattias Malmros)? Varför har regissören Pontus Plænge skrivit in författaren Hjalmar Bergman (Martin Waerme) i manuset?

Det går en skarp gräns vid scenkanten i teatersalongen. Vi i publiken är just betraktare och åskådare på ett mycket påtagligt sätt; vi är inte en konkret del av spelet på scen. Däremot dras vi in i pjäsens psykologiska dilemman och eftertänksamt personliga och privata frågeställningar om livet och tingen. Hur har vi det med våra relationer och med vår moral; ger vi människor i vår närhet det de helst vill ha eller bjuder vi dem ”något annat i stället” som bättre passar oss själva? Eviga frågor; javisst. Just därför är Farmor och vår Herre en klassiker för långa tider.

Andra akten är ingen Uppenbarelsebok i den meningen att allt i intrigen ställs fram på scenen i ett förklarat ljus. Framförallt kvarstår bryderierna om varför Hjalmar Bergman vimsar runt på scenen? Men annat blir klarare och tydligare. Dessvärre också lite segare. Pjäsens tunga psykologiska arsenal kräver några rejäla skratt. På premiären fanns antydningar till fniss vid några tillfällen. Där finns mer att göra. Svågern Sunesson – mästerligt spelad av Richard Carlsohn – och guldsmeden Poulsen – fint gestaltad av Patrik Voight – har stor potential.

När premiärnerverna nu släppt bör Carlsohn och Voight ta ut svängarna mer; suga på sina gigs och gags och ge publiken ”tillåtelse” och tid att skratta. Det kommer att lyfta föreställningen de snäpp uppåt som behövs för att bli en höjdare.

Tekniskt sett är Farmor och vår Herre redan en höjdare. De filmade avsnitten (Nils-David Carlsson) och koreografin (Kirsty McDonald) håller hög klass.