Nej det var inte Allsång på Skansen, utan jazzkonsert med Derupeto på Crescendo nu i onsdags. Efter lite tvekan från salongen var man snart igång med sång av typen frågor och svar.

Det började, som så ofta, trevande med bara sporadiska tecken på gruppens storhet. Enskilda musiker, som elbasisten Rubem Farias otroliga löpningar och tekniska briljans och Deodatos lite skramliga men bergfasta beat. Egentligen kan improvisationsgrupper köra första set ensamma och sedan släppa in publiken!

Efter paus kom bandet ut från fikarummet med otrolig energi och spelglädje. Namnen på låtarna är egentligen ointressanta, men alla i bandet bidrar till repertoaren. Guapa började med ett långt ekvilibristiskt elbassolo, som ibland lät som en orgelfuga av Bach men som sedan ändrade karaktär och fick drag av en svensk visa! Även här blev det allsång. I Tobias Grims Brazilian Lines dominerade återigen Rubem Farias elbas och Deodatos Siquirs skramliga trummor. Suveränt! Farias har fem egna album och har samarbetat med giganter som Gilberto Gil, Randy Brecker och vår egen Magnus Lindgren.

Artikelbild

Peter Knudsens lyriska pianospel kontrasterade fint mot de övrigas entusiastiska och intensiva spel.

På väl valda ställen fick Peter Knudsens chans att lugna ner tempot och entusiasmen med sitt lyriska piano. Det märks att Knudsen är klassiskt skolad. Hans anslag är verkligen läckert. Knudsens avbrott var verkligen nödvändiga, eftersom Siquirs och Farias spelglädje tenderade att ge musiken slagsida.

Den förhållandevis lilla publiken visade hörbart sin uppskattning till bandet efter konsertens slut.