Uppsättningen är en samproduktion mellan Östgötateatern och Strindbergs Intima Teater, där Anna Pettersson är nybliven teaterchef. Det senaste året har hon, genom sitt forskningsarbete där hon bland annat frågar om det går att göra något mer med skådespelarnas kroppsliga uttryck, coachat skådespelarna på Östgötateatern.

Ett arbete som delvis utmynnat i att tre av skådespelarna, Ann-Sofie Andersson Kern, Stina von Sydow och William Wahlstedt, nu spelar Strindbergs Pelikanen på hennes teater i Stockholm. Roller de inte var sena att tacka ja till.

– Vi var ense om att vi inte ville fastna i de realistiska uttrycken. Texten är inte helig, i stället är det dynamiska gester och mycket röst, förklarar Ann-Sofie Andersson Kern.

Artikelbild

| Pelikanen. Spelas just nu av Ann-Sofie Andersson Kern, Stina von Sydow och William Wahlstedt på Strindbergs Intima teater i Stockholm.

William Wahlstedt fortsätter:

– Det här vore helt omöjligt om inte alla gett sig hän detta.

Stina von Sydow, som jobbat i över 20 år på Östgötateatern, säger att hon aldrig vågat hoppa på detta om det inte vore för Anna.

– Jag kan ge mig hän för att jag gissar att Anna kan leda det här. Det kan jag inte inför alla arbetsledare, säger hon.

Artikelbild

| Stina von Sydow. Gestaltar modern.

Vad är det då som gör den här föreställningen, just den här uppsättningen av Strindbergs fjärde kammarspel, så annorlunda? I Anna Petterssons regi blandas friskt mellan olika spelstilar; det är expressionism, naturalism, absurdism, precis som pjäsen är skriven, i ett stort och kraftfullt virrvarr. Realismen blir en av flera komponenter. Skådespelarna går ett steg till än att stanna vid det som alla vet ska hända, det som oftast inte gestaltas. Och precis som när Pelikanen sattes upp på samma scen för första gången för 111 år sedan, är det provocerande.

Anna Pettersson förklarar:

Artikelbild

| Barnen. Försöker förstå.

– På Strindbergs tid använde sig skådespelarna av olika dramatiska gester för att uttrycka sig och då bad han dem att använda mindre uttryck, vilket på den tiden provocerade åskådarna. I dag har vi andra typer av tecken i gester, det kan till exempel räcka med att en skådespelare höjer sin arm – men utan att slå – publiken läser ändå av att våld utövas. Vi går nu fullt ut i rörelserna.

– Vi får se hur reaktionerna blir. Det är mycket kring modersrollen som är tabu, men precis som Strindberg vill vi ta oss an det. Inte för att chockera utan för att aktivera publiken.

Artikelbild

| Suger ut. Modern tar allt medan barnen svälter.

William Wahlstedt utvecklar:

– Det är sällan man ser den här brutaliteten på scen. Men det blir någon slags rening i det, att få gå hela vägen i stället för att härbärgera det sista inom sig. Man pratar ofta om att vi är så artiga mot varandra inom svenskt skådespeleri, och vi tar det ett steg längre än vad som är brukligt.

Artikelbild

| Vill provocera. Vad är rätt att gestalta på scenen? Pelikanen SKA väcka känslor.

Tillsammans med Anna Pettersson har skådespelarna diskuterat hur de ska förkroppsliga gestaltningen mer. De har även tittat på föreställningar från andra delar av Europa, och inspirerats av ett annorlunda sätt att uttrycka sig på scen.

– Där är publiken ofta mer involverad, vilket vi tagit till oss, exemplifierar Ann-Sofie Andersson Kern.

Artikelbild

| Rör mig inte. Skådespelarna turas om att spela den före detta maken.

Pelikanen skapades i en tid då man trodde att pelikaner lät dia sina barn med blod. Strindberg vände på steken och pjäsen är helt och hållet skriven ur barnens perspektiv; här är det är det modern som suger ut sina barn; hon äter grädden medan de får svälta. Föreställningen är psykologiskt känslosam och handlar om hur den dysfunktionella familjen tvingas ta sig an problemen.

Skådespelarnas kroppar och hur de går mellan de olika spelstilarna står i centrum när detta gestaltas.

Artikelbild

| Stora gester. Och mycket röst i Strindbergs Pelikanen.

– För de som haft en tuff uppväxt kan det kännas som att genomleva det igen. En slags terapi. Och även om man haft en bra uppväxt finns smärtpunkter mellan barn och föräldrar, säger Stina von Sydow.

Skådespelarna vill även väcka tankar om hur vi beter oss mot varandra och hur vi använder jordens resurser. De vill att publiken ska aktiveras under föreställningen.

Artikelbild

| William Wahlstedt. Spelar ett av barnen.

Detta görs bland annat genom att tilltal och blickar till publiken. Som när Ann-Sofie Andersson Kern slår och sparkar ut sin rollkaraktärs frustration på sin elaka make. Mellan slagen och sparkarna tittar hon ut på publiken, som för att säga ”vad gör ni nu då?” ”varför lät ni det här hända?”.

Pelikanen spelas under mars på Strindbergs Intima Teater, för att i april flytta över till Östgötateatern i Norrköping, följt av Linköping.