När vi är barn får vi lära oss att livet bara blir bättre och bättre så länge vi anstränger oss i skolan. Att med rätt utbildning börjar bra jobb och allt annat faller på plats därefter. Vilket de flesta vuxna vet inte stämmer men av förklarliga skäl behöver barn inte veta att livet också innebär utmaningar och prövningar. ”En kvinnas liv” är en uppvisning av vad livet faktiskt är för det mesta, fylld med mödor med glädje insprängt däremellan. Barndomens förhoppningar är just det, förhoppningar. Som tittare undrar jag ibland om Brizé har ett sadistiskt drag eftersom ingenting får stå kvar obefläckat. Samtidigt visar hans filmkarriär att han är en historieberättare som inte skyr verkligheten och sanningen.

Filmen är en bearbetning av Guy de Maupassants debutroman. Kvinnan vars liv skildras är baronessan Jeanne Le Perthuis des Vauds. De första bilderna är på henne och hennes föräldrar en soldränkt eftermiddag när de plockar grönsaker från sin odling. Framtiden står på glänt och lovar fortsatt lycka. Snart får de besök på godset av Julien som är ute efter en fru. Låt oss säga att livets vägar blir långt mer brokiga än hon räknat med. De sanningar hon trodde hon kände visar sig förpestade av lögner i alla hörn. Många sviker henne, människor sviker varandra.

”En kvinnas liv” är filmad på ett mycket speciellt sätt. För det första 4:3-format. Skådespelarna är sällan filmade framifrån. Istället syns de ovanligt ofta bakifrån, från sidan eller när de väl är sedda framifrån med blicken utanför bild. Tillsammans skapar metoden en känsla av att vi är på plats men inte är med. En besynnerlig blandning av att vara nära och samtidigt ha distans.

Att Brizé är intresserad av äkthet och verkligheten har han visat hela sitt yrkesliv. Senast märktes det i utomordentligt engagerande ”Marknadens lag”. ”En kvinnas liv” brinner inte på samma sätt utan tar istället luften ur oss som tittare. Brizé vägrar spela med i det vanliga kontraktet med tittarna som går ut på att filmskapare måhända tvingar oss genom smärta och eld, men slutligen kommer en belöning. Livet belönar inte, därför vägrar Brizé göra annat än att vara trogen verkligheten.

”En kvinnas liv” är trots dunkel och mörker en poetisk skildring. Ibland i form av att Jeanne agerar berättarröst med just poesi som förtecken. Den föder mer sympati än empati. Regissören låter oss inte bevaka närmare vilket också ger känslan av att se en vän lida utan att kunna hjälpa.