filmkrönika Det kan kännas märkligt att kritisera hur pass realistisk en superhjältefilm är. Men balansgången går att landa rätt i.

Innan vi går vidare, låt mig varna för att texten kan innehålla förklädda ”spoilers”, som förvisso inte avslöjar allt om filmer men delar av dem. När jag sett klart ”Ant-Man And The Wasp” på biografen var det bestående intrycket att en hel del orimliga lösningar hade kommit med. ”Men, människor kan inte överleva i submolekylär miljö!” tänkte jag som om jag vore någon form av molekylär biolog. Den eftertänksamma reagerar här på min reaktion på en film om människor som kan krympa till insektsstorlek och flyga omkring. Dessutom gör de så för att rädda människor och världen. Du hör hur det låter. Varför bryr jag mig huruvida en rollfigur då överlever på submolekylär nivå?

Trovärdighet är en lustig grej. Inom något overkligt kan det ena kännas trovärdigt medan det andra saknar trovärdighet. Kanske klarar vi av huvudpremissen att superhjälten är en lite flygande myra som kan använda sin flexibilitet till att uppnå mål. Att däremot kunna hämta tillbaka varelser från lite varstans när ingen i berättelsen har förmågan till gränslös magi sätter stopp för vår tankeprocess.

”Tillbaka till framtiden”-serien är exempel på att du kan hitta på mycket och det håller ändå någon form av basal trovärdighet eftersom ditt hittepå är lätt att köpa. Att karaktärerna i framtiden går tillbaka till ännu längre dåtid bakåt för att korrigera något som gick fel i första resan håller ihop som historia. Självklart skulle en person som har svårt för konceptet hittepå kunna inflika att man inte kan resa i tiden. Att det inte är möjligt. Men ett välskrivet manus får tittaren att acceptera det upp-och-nervända.

Då måste däremot detaljerna samspela och inte gå över gränsen. Exempelvis skulle Marty McFly kunna sprida magistoft över sina föräldrar så de utan ansträngning föll för varandra. Då hade filmen gått över den emotionella trovärdighetsaxeln. Därför blir det absurt när Michelle Pfeiffers rollfigur lever i submolekylär nivå under 30 år. När de väl hittar henne har hon en mystisk kappa på sig som hon inte åkte ner (ut?) med. Dessutom ser hon ren och fixad ut. För att inte nämna annorlunda sminkning än den hon försvann med. Att en annan rollfigur fått sina molekyler kvaddade och svänger i hur fast hon är som molekylsammansättning är fortfarande trovärdigt. Michelles Janet dock…nej. Sedan ska jag väl inte säga att ”Ant-Man And The Wasp” är historiens mest realistiska film över huvudtaget.

I 1998 års ”Drömmarnas värld” av Vincent Ward går Robin Williams rollfigur Chris bort. Han hamnar i någon form av skärseld, himmel eller helvete och letar febrilt efter sin bortgångna fru. Hela upplägget är total fantasi och de övernaturliga världarna illustreras via oljemålningar som rör sig. Effekten var ganska ovanlig vid den tiden. Känslan av realism var så påtaglig att jag då tänkte mig att en eftervärld mycket väl kunde se så ut.

Problemet med ”Ant-Man And The Wasp” är inte avsaknaden av realism utan en hel del otydligheter som tillsammans skapar trovärdighetsproblem.