Visst vore det bra om alla i världen menade väl? Om alla var i det goda laget och bara försökte göra allt bättre? I den här snudd-på-fantasi-världen rör sig ”The Big Sick”. Vilket är enormt skönt och behagligt. Inte som flykt utan för att livet ibland faktiskt är så. Inte alltid men definitivt ibland. ”The Big Sick” har en förståelse för nyans och komplexitet som är befriande. En moralisk film utan pekpinnar är ganska sällsynt, men som tur är befinner vi oss här nu.

Den delvis sanna berättelsen handlar om Kumail. Hans familj har invandrat till USA från Pakistan. Han är redan lite av en besvikelse eftersom han saknar ett seriöst yrke. Nu när Kumail jobbar på att bli en framgångsrik komiker ser föräldrarna det mest som skam för familjen, även om de har lärt sig att leva med faktum. Föräldrarnas stora önskemål är att Kumail gifter sig med någon av alla de unga pakistanskättade kvinnor som kommer på besök. Han vågar inte säga ifrån trots att hans avsikt inte alls är att gifta sig arrangerat. Mitt i detta träffar han Emily och de faller för varandra. Problemet är att Emily är en vit amerikan. Som om det inte räckte stöter de på ännu större problem längre fram.

Helt nytt är det inte med filmer om relationer mellan olika etniciteter. Redan 1967 kom banbrytande ”Gissa vem som kommer på middag” med Sidney Poitier. En annan film som påminner om ”The Big Sick” är ”Skruva den som Beckham”. Även i Sverige har vi en del sådana exempelvis ”Vingar av glas” och ”Jalla jalla”. En amerikansk film om pakistanier är däremot ordentligt ovanligt. Kulturkrockar med indier är mer ofta förekommande inom populärkulturen.

Förutom filmens hantering av historien är den stora vinsten skådespelarna och rollfigurerna. Framförallt är Kumail Nanjiani och Zoe Kazan så ofantligt charmiga att tittaren inte kan värja sig. Vi är köpta ganska tidigt. Något ovanligt för en romantisk komedi, som den här filmen delvis kan klassas som, är även att de både ser ut och känns som äkta människor. De som spelar familj och vänner bidrar också starkt till lyftet, bland andra Ray Romano och Holly Hunter.

Längden på två timmar känns tyvärr, filmen är för lång för sitt innehåll. Några upprepningar och darlings hade behövt gå enligt devisen ”kill your darlings”. Stundtals känns också genreovissheten som en svaghet, trots att den ibland är en styrka. Men då och då kommer romantiska komedins trevligheter i vägen för ett mycket mer intressant drama som hamnar i bakgrunden. Betyg 4 är därmed ett svagt sådant.