Symfoniorkestern Torsdagens konsert i De Geerhallen bjöd på stor musik i olika format. Ett orkesterverk som komponerats som filmmusik, en pianokonsert och på det en symfoni. Det kan man kalla en helgjuten programidé.

Inledningen med Prokofjevs intresseväckande orkestersvit Löjtnant Kijé tog ut kompassriktningen för kvällen med helt unge Ilyich Rivas på dirigentpulten. Med gracil hand och lätthet i ansatsen ledde han en spelsugen orkester genom de fem satsernas mer eller mindre absurda uttryck. Ett behagligt kluckande avlöstes av en kraftmätning värdig en politisk satir. Men snart nog hamnar vi i en vilsam, pulssänkande atmosfär med florstunna skira fragment. Från orkestern hördes fint formulerade soloinsatser inbäddade i upphottade ackord med god fart framåt.

Glädje i spelet och en värmande inställning till musiken frambringade Martin Sturfält som solist i Stenhammars Pianokonsert nr 2 d-moll. Mycket levande där kropp och själv samverkade framförde han verket som om det vore en genomkomponerad romans snarare än en hel pianokonsert. Smått rapsodiskt fick vi ett blåtonat tredimensionell samtal mellan orkester, solist och flygel. Sturfält tycks verkligen njuta av att samspela med sitt instrument, inte undra på att ljuv musik uppstod!

Mustigt stråk i det lägre registret inleder Symfoni nr 6 i h-moll av Dmitrij Sjostakovitj. Här hade vi skarpladdade stråkar som fyrade av prydliga salvor, aningen inlindat och lite avvaktande till en början. Den känslan fanns kvar, att Sjostakovitjs liksom blev lite mer trögflytande än nödvändigt. Å andra sidan riskerade aldrig musiken kantra över. Jag tänker då på den forcerade finalen som aldrig tenderade att tappa fokus utan behöll sin bärighet och resning. Även mellansatsens Allegro stod stadigt mitt i stormens öga.