Det ovanliga var att framförandet var sceniskt och att det musikaliska uttrycket och skeendet samverkade med barnskådespelare, bäbisar och en soliskvartett med ryggsäck på söndagsutflykt. Den här mycket tighta solistgruppen tillförde mycket genom sitt sätt att interagera med barnen och varandra, välsjungande därtill!

Det annorlunda framförandet är en uppsättning av Folkoperan på turné med Riksteatern i samarbete med lokala aktörer. I De Geerhallen var det förstås vår egen Norrköpings Symfoniorkester som spelade, körerna är från regionen och för att ge än mer lokalprägel fanns ett gäng barn från Kulturskolan med på scenen.

För den som hade tänkt sig ett gripande musikalisk verk med stora sakrala och traditionstyngda satser blev kvällen kanske inte den högtidliga inledning på helgen man trott. Men om man skruvar till sina tankar och preferenser en smula och vågar gå utanför det gamla invanda requie-tänkandet så blir det ju faktiskt en nytändning. Texterna får nytt liv – tack för den fina svenska översättningen som projicerades på väggen - om vi låter det annorlunda framförandet nå fram till oss.

De medverkande barnen får agera vårt dåliga samvete, den inre röst vi sällan lyssnar till, och de ger sig inte utan kräver att vi lyssnar. Vad är viktigast i livet? Vad lämnar vi efter oss till våra barn? Solistkvartetten får sin yngre upplaga i varsitt mimande barn, alla har vi ju varit små, och tankarna går till 70-talets övertydliga barnprogram. Föreställningens budskap är viktigt och iklädd orden i en dödsmässa blir det riktigt tydligt.

Vad händer då med det musikaliska uttrycket i denna annorlunda klädnad? Jo, ställd utanför själva föreställningen tror jag inte det hade fungerat eftersom framförandet blev mer som en film. Överlag snabba tempi gör att det klingade torrt, kliniskt och med avsaknad av de där riktigt maffiga klangsjoken.

Kören jobbade på bra och följde dirigenten Schaefers intentioner noggrant även om sångarna torde känna sig jagade i de blixtsnabba vändningarna. Dessutom måste det ha varit riktigt knepigt att sjunga Lacrymosa med någon form av staccatto-stuk. Men ingenting var heligt i den här uppsättningen och bara det kan ju vara uppfriskande.

Jag tänkte mig sångarna som en sorts antikens kör som liksom drev handlingen framåt och för egen del kände jag mig jagad rakt i in i evigheten.