Krönika Metoo tog sig hit från USA och Erik och Lotta ska ta sig dit. Jill är redan där. I dagens tv-krönika är det många band mellan Sverige och USA.

Man måste på riktigt ha nedsatt empatisk förmåga för att inte bli berörd av de många berättelser som nu kommer fram i metoo-rörelsen som snabbt spred sig hit från USA. Många av berättelserna rör, så vitt jag kan förstå det, tv-män. Folkkära tv-män. Män som vi skrattat med och underhållits av och där nu skrattet fastnar i halsen. Jag vill inte att en enda av mina tv-licenskronor, mina kabel-tv-kronor eller mina Netflixkronor hamnar i fickan på en person som förnedrar sina kollegor och utsätter andra för sexuella trakasserier. De berättelser som kommit upp om hur tv-husens ledningar visst känt till hur dessa män betett sig men som ändå cyniskt låtit dem vara kvar i rutan eftersom de drar tittare får mig att tvivla på alla möjliga sätt. Är det något program som är förskonat från idioter? Jag hoppas de kommer till slutsatsen nu att det är en dålig affär att ha svin i rutan. För sanningen kommer fram förr eller senare. Och vi tv-tittare är inte dumma i huvudet.

I "Vår tid är nu" (SVT) lyckas man verkligen riva av alla stora ämnen, synen på utomäktenskapliga barn, homosexualitet, förintelsen och fackförbunden. Kanske gapar man över lite för mycket. Syskontrions äldsta, Gustav, är verkligen rutten på alla sätt. Han går till prostituerade, han utpressar, han handlar svart, han säljer ransoneringskuponger och han avskedar fackligt aktiva. Det fattas bara nu att han också begår sexuella övergrepp på nån i personalen. Ett porträtt kunde inte vara mer svartvitt tecknat. Mamman (som spelas av Suzanne Reuter) är tecknad med desto fler nyanser. Hon gillar inte sonens Peters judiska fästmö och intrigerar för att få bort henne. Hon är ibland snobbig och har ändå en nära vänskapsrelation med kocken och hon är ibland omsorgsfull ibland kontrollerande när det gäller dotter Nina. Jag tycker serien övervägande är bra men fler "stora frågor" behöver inte introduceras.

Jag gillar också att "Jills veranda" är tillbaka. Jag gillar att programmet inte bara handlar om de artister som gästar Jill utan också berättar om USA på ett sätt man inte ofta får se annars. Alla likheter mellan det samiska folket och USA:s ursprungsbefolkning speglade också Sverige när Mäxida Märak var gäst i första programmet. Mia Skäringer reste till Nashville i avsnittet som sändes i onsdags och kvar på gästlistan står Dregen, Lisa Nilsson, Erik Lundin och Ana Diaz.

Förra veckan gick Rikard Wolff ur tiden och det känns sorgligt på många sätt. Julkalendern blev hans sista tv-produktion och den börjar sändas i SVT nästa fredag. Den börjar med att några mobbade barn blir antagna till Framtidsakademin och så småningom får bli en del av att "rädda världen". Det är påkostat och det är snöigt så det borde kunna bli en riktig publikfavorit.

Alla som saknat Lotta Lundgren och Erik Haag kan se fram emot den 7 december då deras nya tredelade serie börjar. Den heter "Bye bye Sweden" (SVT) och handlar om emigrationen till USA. Den blandar på Historieätarmanér historia med lättsamma skämt i form av dramatiserad historia och fejkade historiska filmer. Tonen känns igen direkt från "Tusen år till julafton" och "Historieätarna".