Thana är en medelålders arkitekt vars forna, grandiosa livsverk ska rivas ner. Den nya ledningen på företaget uppskattar inte hans erfarenhet. Han negligeras till förmån för yngre förmågor. Hustrun är heller inte nöjd med honom. Hon undviker honom och ser lika dyster ut som han. Livskraften är utsugen ur Thana. Just den emotionella tröttheten går att se i Thaneth Warakulnukrohs hela väsen och kroppsspråk. På ett utmärkt lågmält sätt gestaltar han mannen vid livets ände. Det är underspel av enorm kvalitet. Sådant människor menar när de lovprisar återhållsamt skådespeleri.

Mitt i sin vilsna känsla stöter Thana ihop med elefanten Pop Aye som han växt upp med. Elefanten har blivit en turistattraktion och Thanas hjärta vaknar till liv. Han ska ta hem Pop Aye till deras gamla trakter där djuret får leva i fred utan het, hård asfalt under fötterna. ”Pop Aye” är en klassisk ”roadmovie” på många sätt. Med målet att ta hem elefanten träffar Thana på olika människor som öppnar hans sinne, som ger honom tillbaka vad han känt att han förlorat. Filmen är även en så kallad ”buddy movie”, skildring av en udda vänskap. I detta fall mellan djur och människa. Men egentligen handlar berättelsen såklart om Thana. Vi får Thanas perspektiv på Pop Aye, inte elefantens. Känslan av samhörighet som människan känner med djuret är enbart människans.

”Pop Aye” är en lugn betraktelse över livets banala svårigheter. Lugnet är på gott och ont. Stundtals är det för andefattigt. Ganska ofta räddas stiltjen av vändningar. Samtidigt innebär det lugna lunket ett behag och ger tid för eftertanke.