Ibland fastnar regissörer i en stil eller ett ämne. I vissa fall kan både kritiker och publik tröttna och vilja få något nytt. För mig existerar inte den tanken i relation till Spike Lee. Så länge världen och USA har problem med rasism kan Lee fortsätta belysa den. Han har gjort det i "Do The Right Thing", i "Malcolm X" och i "4 Little Girls". Spike Lees livsverk har varit att bekämpa förtryck och orättvisa via sina filmer. Han gör det från olika synvinklar och på alla möjliga sätt. Med "Blackkklansman" visar han varför han fortsätter.

"Blackkklansman" är baserad på en sann historia om Ron Stallworth, den första svarta polisen i Colorado Springs. Liksom många historier baserade på faktiska händelser finns en del tillägg och förändringar. De mest otroliga delarna däremot råkar också vara de mest sanna i detta fall. Stallworth var inte bara den första svarta polisen i sitt distrikt utan också infiltrerade också ku klux klan. Han var regelbundet i samtal med högsta nationella hönset i klanen som aldrig insåg att han kommit nära en svart man. Stallworths vita kollega blandades in för att spela honom när Ron behövde börja umgås med organisationen.

Filmens primära styrka är dess relevans och penetrerande engagemang. Här finns ingen risk att slumra till. På ett ytterst skarpsinnigt sätt syr Lee ihop 70-talets frågor med dagens. Med sig har han ett intelligent manus som kräver all uppmärksamhet. Som ena stunden ger upphov till skratt för att i nästa borra sig in i själen. "Blackkklansman" gasar på alla cylindrar med humor, spänning och känslomässigt kapital. Det är inte alla som klarar av att beröra så starkt samtidigt som hela filmens atmosfär signalerar "groove" och coolhet. Lees balansakt är imponerande och effektiv. Han har inte varit så här genomträngande på länge. 2 timmar och 15 minuter flyger förbi.

Kanske kommer du under filmen känna att övertydliga referenser till dagens vitmaktsrörelse kunde varit mer subtila. Men i de sista stunderna av "Blackkklansman" sprider sig ett mentalt nickande till publiken. Du förstår Spike Lees val. Vi är inte i tider av återhållsamhet. Lee inleder med ett klipp där en rasist spelar in ett trångsynt tal om integrationens faror. Filmen avslutas med verkliga bilderna av förra årets upplopp i Charlottesville där nazister marscherade gatorna. Ett paradoxalt grepp där vi som släkte känns fast i en kedja av att upprepa våra misstag, men också en hoppfull läxa om att vi en gång kommit längre och därför bör fortsätta kämpa.