Kolmårdsbok Per Frankelius är forskare vid Linköpings universitet och en av två författare till boken "Svenssons svindlande affärer - snilleblixten som räddade Kolmården"; som släpptes dagen före julafton 2017. Den andre författaren är den Svensson som det handlar om. Han heter Ulf i förnamn och är grundare av snilleblixten Kolmårdens djurpark. Och en otrolig entreprenör och en makalös historieberättare. Det är därför inte så konstigt att Per Frankelius har lagt in ett par, tre Brasklappar i bokmanuset. Linköpingsbon Biskop Brask sägs 1517 ha urskuldat sig med orden "härtill är jag nödd och tvungen", insmugna på en lapp bakom sitt sigill vid ett kontroversiellt beslut. 2017 betonar Per Frankelius att det är Ulf Svenssons perspektiv och upplevelser om och hur saker och ting har hänt som dominerar i boken. Andra betraktare kan ha upplevt det annorlunda och kan ha haft andra och mer kritiska perspektiv på det som hänt;, skriver Frankelius. Så är det förstås. Mycket av det som berättas i den innehållsrika boken är emellertid sådant som antingen består av Ulf Svenssons egna tankar eller av episoder och händelser där de andra inblandade personerna är döda och borta. Den som vill skriva den fantastiska historien om hur det långt borta ute i Kolmårdsskogarna byggdes en djurpark på några få år i början av 1960-talet; den har därför inget val; det är Ulf Svenssons person och perspektiv som gäller. Vilket är ett faktum som det är lätt att leva med.

Det är nämligen oomtvistat att djurparken tog sin början när den 32-årige scouten och konsulenten Ulf Svensson började sin anställning som kommunalkonsulent i den lilla och krisande kommunen Kolmården. De dryga 2600 invånarna i kommunen blev ständigt färre och äldre. 10 år senare hade kommunens (eller kommundelens eftersom Kolmården slogs ihop med Norrköpings kommun 1971) befolkning mer än fördubblats.

Jag har hört delar av historierna om hur allting startade förut. Ulf Svensson besitter nämligen den för framgångsrika entreprenörer så viktiga kompetensen att berätta saker och ting om och om igen. När vi talade om boken med varandra på onsdagseftermiddagen kände jag i hans tal igen långa ordflätor ordagrant från boken som jag precis läst. Alla upprepningar av ord om hur djurparken skulle bli till och utvecklas skapade bilder av djurparken inne i Ulfs huvud. Till sist var det för Ulf som om allting fanns på riktigt även om inget ännu fanns på riktigt. De där inre bilderna hjälpte Ulf Svensson att argumentera extra övertygande när han mötte otaliga företag och personer i syfte att få dem med på arken som betalande investerare.

I boken skildras med inlevelse - de inre bilderna av den färdiga djurparken till trots - hur trög investerarjakten var till en början. Den lilla utfattiga kommunen hade på fullmäktigemötet den 10 december 1962 beslutat att bygga en djurpark. Att fullmäktigebeslutet alls kom till var till stor del Svenssons förtjänst. Men nu skulle lån och privata pengar fram.

Ett avgörande moment var förhandlingen med den mobila restaurangkedjan Denco från Malmö. Situationen började bli desperat. Svensson behövde ett avtal med en stor partner och investerare för att processerna skulle börja rulla. Efter en klassisk förhandlingsnatt på Standard Hotell i Norrköping var parterna överens. Trots att ingenting fanns på riktigt så satt Ulf Svensson på morgonen med en check på 300 000 kronor som var handpenning på tre miljoner kronor i förskottshyra. Sedan hängde de andra på. Men inte alla. Kooperativa Förbundet hade en affär ungefär där Tropicariet är i Djurparken i dag. De la ner affären; de trodde inte på Svenssons inre bilder av hundratusentals turister som behövde köpa mat. Så kan det gå.

Per Frankelius och Ulf Svensson är ett bra författarteam. Boken om Svenssons affärer är inte ett hyllningsporträtt av bygdens store välgörare; vilket Ulf faktiskt är. Boken är mer än så: En uppslagsbok för samhälls – och affärsutveckling. Och en inspirationskälla för alla entreprenörer därute som ännu bara äger sina inre bilder av hur det ska bli när det blir färdigt.