Några saker kvarstår i sinnet efter filmens slut: Marie Curie älskade sin man, Marie Curie vann Nobelpriset och det gjorde även hennes dotter, Marie Curie hade en affär med Paul Langevin vars fru hon hade varit vän med. Gång på gång väljer filmare att förminska skickliga kvinnors livsverk till kärleksaffärer. Att en kvinnlig regissör/manusförfattare gör det med Curie är än mer enerverande. För att berätta om den kamp Curie fick driva efter sin makes bortgång, för upprättelse inom vetenskapen, krävs inte lång speltid om hennes intresse för makens kollega. Tittaren kan tro att Marie Noëlle inte litar på sin film utan känner behov av att slänga lite romantisk intrig för att locka fler. Men hur nödvändigt är det när du berättar om den första kvinnan som fick Nobel-priset och faktiskt arbetade med vetenskap på sin tid?

Tidigt i filmen går Pierre Curie bort, ensam står Marie med barnen. Ingen tror att hon varit speciellt betydande för sin mans vetenskapliga karriär. Alltså antar många att när han gått bort har även talangen gjort det. Det är upp till bevis för Marie Curie som verkligen inte är beredd att ge upp. Noëlles film är vacker, gör poesi av radioaktivitet och vetenskap. Förutom foto är även kostym och musik styrkor. Men av en outgrundlig orsak väljer Noëlle alltså att dra bort fokus från kvinnans bedrift och istället göra henne till någon som är upptagen med män. Det hade varit mer acceptabelt men provocerande, om filmen tog en titt på hennes privata liv. Noëlle försöker berätta helheten. I den kontexten tar kärlekslivet alldeles för stor plats.