Om "En bra vecka för demokratin" vore en person skulle Cecilia Björks dokumentär vara en tystlåten sådan. Någon som inte nödvändigtvis är blyg men talar endast vid behov. Du kan beskriva filmen på många sätt men eftersom regissörens röst är delvis frånvarande kan du tolka vad du vill i den. Frånvarande kanske är fel ord men där många dokumentärer tar ställning och driver en tes på ett uppenbart sätt är den här filmen mer subtil. Många talar om dess humor men hur kan tittaren vara säker på humorn? Det beror i första hand på din blick. Vissa scener träder fram och visar mer synligt att Björk ifrågasätter fåneriet vid spektaklet, men inte alla. På en del sätt påminner "En bra vecka för demokratin" om "Fahrenheit 9/11". Speciellt de scener i Michael Moores dokumentär där politiker sminkades inför tv-intervjuer. Skillnaden att Björk inte gör narr av de politiker som framträder. I alla fall inte på ett uppenbart sätt. Berättarstilen är väldigt olika men en essäns är besläktad.

"En bra vecka för demokratin" är alltså en okommenterad dokumentär med inspelning från tre år av politikerveckan. Generellt syns inte sakfrågorna utan allt runtomkring. Det är en otroligt falsk och desperat känsla över de flesta situationer. På ett småskaligt och anspråkslöst sätt synliggör filmen mycket.

Framförallt är "En bra vecka för demokratin" en berättelse om vår samtid, vår media, vår politik. Hur vi uppfattas har blivit viktigare än vad vi är. Kändisskap överrumplar allt annat. Bli sedd till vilket pris som helst. Titeln är ironisk. I en dråplig och lite söt scen kommer en Unicef-medarbetare fram till Alice Bah Kunke för att fråga om hon vill bli månadsgivare. Efter en stund reagerar den unga kvinnan på Bah Kunkes mikrofon och ställer frågan om hon är någon tv-personlighet. Okunskap om kändisen framför sig stoppar inte kvinnan från att be om en "groupie" tillsammans med ministern.

Artikelbild

Som mest hettar det till mot slutet när kameran följer ett finskt tv-team som bevakar nazister som håller tal. Samtidigt marscherar människor mot deras tillställning. Reportrarna samtalar om att händelserna gör sig bra i tv. Konflikt utan våld är tydligen gångbart i tv. Precis innan har nazister vrålat ut historiska slagord. Almedalen har blivit så stort jippo att en del inte reagerar på innehållet längre utan endast på vad som genererar mest uppmärksamhet i bruset. Mediakritiken är tydlig. När filmen har premiär i Norrköping kommer regissören vara med vid visningen och svara på frågor.