Film Erik Poppe väjer aldrig för det svåra. Hans karriär som regissör visar prov på hans mod. ”De osynliga”, ”Tusen gånger god natt” och ”Kungens val” är några exempel på svåra ämnen han tagit sig an. Men att blott sju år efter den fruktansvärda händelsen på Utøya, sommaren 2011, göra en film om den måste ha varit ohyggligt svårt. Både för regissören och alla som arbetat med filmen. Att se den är också en svår bedrift som kräver tapperhet. Att recensera är nästan ett omöjligt uppdrag.

Efter att själv ha sett den skakade jag lätt i hela kroppen som om jag frös. Jag såg ”Utøya 22 Juli” på samma dag som ett värmerekord. Det var en märklig känsla att lämna biografen efter och ut i en vanlig värld.

Poppes filmer ställer ofta tittaren i en beklämd situation där nyanserna är ett brett spektrum. En punkt ”Utøya 22 Juli” skiljer sig på. Där regissören annars visar komplexitet i fråga om exempelvis förövare och offer är hans senaste verk snarare en kampanjfilm. Hans säljprodukt är medmänsklighet. En demonstration i faran med ökande högerextremism över hela Europa. Offrens perspektiv är de enda, mördaren syns knappt förutom en gång i horisonten. Här finns ingen tvekan om vem som är skyldig och enbart skyldig. Förövarens tankar, syften eller bakgrund presenteras inte. Därför är verket mer tidsenligt än första känslan antyder. Initialt kan du som tittare känna att den här historien berättas för tidigt.

”Utøya 22 Juli” är en utmattande, uppslukande, omskakande, engagerande, skrämmande, smärtsam upplevelse som tar sig in i märgen. Dramaturgin är uppbyggd för att ge närvarokänsla. Allt från att ha en hel film i ett enda klipp till det sublima arbetet med ljudet placerar dig på ön. Första scenen är huvudrollfiguren Kaja som till synes tittar in i kameran och proklamerar att vi inte kommer att förstå. Sedan ser vi att hon talar i telefon till sin familj. Vi landar i berättelsen. Inte många minuter av passerar innan skotten börjar höras. På ett ironiskt sätt visar den här filmen att mord inte är så enkelt som på film.

Liksom andra regissörer före honom har Erik Poppe valt att arbeta med amatörer. Ett drag som fungerar utmärkt då ungdomarna verkligen gestaltar sina karaktärer genom att leva dem. Andrea Berntzen som Kaja är ett fynd av sällan skådat slag.

Någon kanske frågar sig varför hen ska se ”Utøya 22 Juli”. En relevant fråga eftersom filmen kräver otroligt mycket. Spontant känns den som passande skolbio. Någonstans har vi alla en moralisk skyldighet att se sådana här skildringar.