”Charmören” är en imponerande debut av Milad Alami. Filmen har en ”färdig” känsla som tar längre för regissörer att komma till. Ett gediget hantverk som inte är betungat av förutsägbar händelseutveckling. Inte heller försöker regissören instruera sin publik vad den ska tycka.

Esmail kommer från Iran och bor i Danmark. Hans bakgrund är bakom dimman men hans mål tydligt, han vill få uppehållstillstånd i nya landet. Metoden? Hitta en kvinna med danskt medborgarskap som vill gifta sig.

I filmens inledning gör en partner slut med honom eftersom hon känner att det går för fort fram. Något som är sant men det finns alltså en orsak som hon inte är medveten om. Så jakten fortsätter på nästa kvinna på favoritbaren. Outtröttligt stöter Esmail på de flesta han träffar. Ju längre tiden går desto svårare verkar målet bli att nå. Tills hans väg korsas med exiliraniern Sara. Hon är den enda som kan se igenom honom. Däremot dras hon ändå till den plågade själ som hon först avfärdar med befallningen ”håll dig borta från min kompis”. Hennes ingång i hans liv innebär både en komplikation och ljusning.

Kanske är titeln ironisk, för Esmail är så uppenbart nervös inför en eventuell utvisning att han utstrålar all den desperation som de flesta backar från. Tittaren anar en charm som med tiden bleknar eftersom rädslan kopplar sitt grepp om Esmail. Samtidigt avslöjas fler och fler delar av hans liv som blir värdefulla pusselbitar i förståelsen av rollfiguren.

Ardalan Esmaili är filmens främsta bärande kraft. Hopp och förtröstan brinner i hans ögon. Esmailis intensiva skådespel är kärnan som håller ihop ”Charmören”. Det finns delar i dramaturgin som inte håller ihop totalt eller lämnas något oförklarade. Esmaili fungerar som plåstret på dessa tillkortakommanden. Soho Rezanejad som Sara är också en omedelbar stjärna även om karaktären inte ger lika mycket att arbeta med som huvudrollen Esmail.

Det finns något väldigt mänskligt med Alamis historia. Han går in komplext i sitt svåra ämne. Berättandet andas förståelse och sympati för de olika personerna som skildras. De är människor med allt vad det innebär, både negativt och positivt. Någonstans håller regissören ett kritiskt öga till ett globalt system som påverkar alla. Att som tittare inte veta exakt vad filmskaparen vill säga är i det här fallet inte ett problem. Historien är upplagd på så vis att den går att tolka åt olika riktningar och därmed ge tittaren tolkningsföreträde. En öppenhet som är värdig ett så mångfacetterat ämne.