Inledningsbilden är av det enorma havet uppifrån, djup och blå. För många av oss ett tecken på liv, fröjd, lugn, skönhet. Efter en stund smyger en mindre båt in i bilden. Havet blir skräck, död och förödelse. Världens mindre lyckligt lottade som flyr krig och fattigdom slukas av vågorna, i sin desperata jakt på en framtid.

Kinesiske konstnären Ai Wei Wei berättar om flykt och migration i världen. Från de som till fots tog sig genom Europa till Rohingya-folket till palestinier som i generationer levt i flyktingläger. Utan sentimentalitet och speciellt mycket dramatik bygger Wei Wei upp empati. Det betraktande sätt med vilket dokumentären utspelas klargör faktum. Känsloregistret serveras inte, den växer genom slutledningsförmåga. Egentligen handlar ”Human Flow” om oss i världens rikare delar. Om vår abdikering från våra idéer om mänskliga rättigheter. Sedan andra världskriget har världen aldrig sett så många på flykt, men till skillnad från den periodens olika ansträngningar att hitta nya hem åt människor väljer Europa att stänga gräns efter gräns. Så frågorna du lämnas med är ”hur kommer historien se tillbaka på oss?”, ”Hur mycket ska människor lida innan vi hör deras vädjan?”, ”Vad betyder allas lika värde?”, ”Hur lyckas vi blunda för grymhet som pågår i alla hörn?”.

Det sägs att för att få perspektiv krävs distans. Något fotoarbetet tagit fasta på med många tagningar uppifrån där människor blir till myror över stora fält. Flyktinglägren ser ut som slagfältsscenen från ”Borta med vinden”. Skillnaden är att i ”Human Flow” finns inga ditlagda dockor som ska fördubbla antalet. Flöden av människor rör sig både nära och långt bort, är både individer och grupper. Lika smärtsamt är det att se en gråtande liten pojke som att se gruppen av migranter flyttas som om de vore boskap. Ai Wei Wei visar inte kontrasterande vyer av vår rikedom. Den behöver han inte visa. De flesta av oss i Sverige lever där. Vi har allt vi behöver, värme, mat, underhållning och trygghet. Vi vet vad han säger, frågan är om vi förstått var de senaste årens beslut tagit oss. Han ger oss helhetsbilden och undrar om vi är nöjda, om vi tror oss ha gjort tillräckligt. Hela tiden ger filmen oss en vacker kuliss där skönhet och fruktan blandas på ett ovanligt sätt. Den vrede med vilken premissen presenteras är tyst. Kontrasterna är starka i ”Human Flow”. Och Ai Wei Wei behöver inte peka med någon moralpinne, fakta talar för sig själv. Den skam som kan uppstå hos tittaren är berättigad.