I dag är det vernissage på Konstforum för hans separatutställning "Fanfar till en kråka".

Fredrik Lindberg är född i Luleå, men är uppvuxen i Västerbotten, först i en liten by som heter Kamsjön och sedan i Skellefteå. Numera bor han i Stockholm.

Han har fått sin utbildning på folkhögskolor och en kurs på Konstfack, och kallar sig halvautodidakt.

Artikelbild

| "Timmerbilen". Domherren på plats.

– Jag har målat sedan jag var liten, och har aldrig slutat måla, säger han.

– Minneskonstruktioner, kan man kalla det. Min barndoms by är grundscenariot, säger Fredrik Lindberg om sina målningar.

– Jag jobbar inte dokumentärt, utan jag jobbar ur minnet.

Nutida händelser blandas med barndomsminnen och samtidsreflektioner.

Artikelbild

| "Fanfar till en kråka". Fredrik Lindberg med tavlan som gett namn åt utställningen.

– För ett par år sedan gjorde vi en fiskeresa. Vi skulle åka upp till Marsfjällen och åkte genom hela Västerbotten. Vi åkte igenom flera ödebyar. Det var helt övergivet. Och så kom vi fram till Storuman, och till och med där utanför Konsum satt det tiggare. Den bilden var så konstig för mig. Att i bostadsbristens Sverige se en massa övergivna hus och sedan ser man folk som inte har någonstans att bo. Vad är det som har hänt med Sverige? säger Fredrik Lindberg.

– Jag är intresserad av glesbygdsproblematiken, avfolkningen och resurser som dras in.

Artikelbild

| Ödehus. "Ett hus där jag inte vill bo", är titeln.

De grå husen i Västerbotten, en enstaka mansgestalt, med motorsåg eller fiskespö, och alltid en fågel i ett träd i förgrunden, syns i ett blått ljus i Lindbergs oljemålningar.

Han är inspirerad av medeltida konst, som Hieronymus Bosch och Albertus Pictor, och naivisterna, med ett värdeperspektiv, där något som konstnären tycker är viktigt målas större.

– Minnet funkar också på det viset, säger han och berättar att när han efter 20 år återvände till Kamsjön så upptäckte han hur litet allting var, mot hur han mindes det.

Vad står fåglarna för i målningarna? Fredrik Lindberg har lärt sig arterna av sin fågelskådande pappa, berättar han. Fåglarna är också de som är längst bort från människan, säger han.

– De är små dinosaurier som sitter där och iakttar.

Han berättar också om gammalt skrock kring fåglar, att de ansågs ha olika betydelse. I en av hans målningar finns en domherre, "en jury som sitter och bedömer".

Det blåa i målningarna kommer av ett ljus som egentligen är vitt i Norrland, säger Fredrik Lindberg.

– Allt blir blått av det vita ljuset.