Guillermo del Toro omtalas ofta för sin film "Pans labyrint" och dess exceptionella visuella sammansättning. Varje film del Toro regisserar är inte ett mästerverk men varje film ser snygg, vacker och välpolerad ut. Även bottennapp som "Pacific Rim" är ögongodis. "The Shape Of Water" är enastående i foto, scenografi och produktionsdesign även mätt i del Toro-mått. Varje minut av två timmar är en extensiv fröjd för ögat. Att filmen utspelar sig på 60-talet gör inte förutsättningarna sämre.

För att kunna gilla del Toros kreation behöver tittaren acceptera att det är en saga som utspelar sig. Vilket estetiken verkligen förmedlar. Människor i "The Shape Of Water" är generellt inte komplexa utan linjerna mellan god och ond är skarpt dragna. Beroende på ditt perspektiv kan du se utförandet i sagoformat som fördel eller nackdel. Visst är berättandet drömskt, samtidigt lite för övertydligt.

Föräldralösa Elisa är universums mest ensamma människa vars enda kontakter i livet är grannen Giles och kollegan Zelda. Livet är strikt rutinbundet vilket hon trivs med. Nattskiftet på rymdinriktade företaget som städare ägnar hon för det mesta åt att lyssna på Zeldas ändlösa monologer, konsekvensen av att Elisa inte talar. En dag upptäcker kollegorna en varelse på institutet, ett mellanting mellan människa och vattenvarelse. Elisa fascineras av honom och börjar närma sig när ingen annan ser. Varelsen är tänkt att användas i kalla krigets rymdupptrappning mot Sovjet. Elisa ser en frände som behöver hennes hjälp att befrias. Samtidigt har Elisa säkerhetschefen Strickland i hälarna. En hänsynslös man vars självbild som "han som levererar" gör honom gränslös och farlig.

Det sägs att en ledare är så bra som sitt team kan leverera. I så fall har Guillermo del Toro det goda omdömet att packa sin film med toppskådespelare som Sally Hawkins, Richard Jenkins, Michael Shannon, Octavia Spencer och Michael Stuhlberg. Hur någon skulle misslyckas med den laguppställningen står kvar som en obesvarad fråga. Sally Hawkins som den varma, oskuldsfulla Elisa är klockren. Hennes utseende som sagoväsen bidrar extra till intrycket. Michael Shannon levererar som vanligt en skarp karaktär som han formar med fingertoppskänsla. Alltid utmärkta Richard Jenkins, nästan alltid i biroll, gör filmens enda mångbottnade roll som vännen Giles. Som vanligt på ett subtilt sätt, i bakgrunden, utan att märkas nämnvärt men stabilt.