När jag tror att filmen är över sneglar jag på klockan och inser att en hel timme kvarstår. Jag vet att väntan kan skildras på film utan att glida in i utmanande tråkighet. Ta exempelvis ”Into The Wild” där karaktären väntar in en räddning som snarare blir väntan på döden. Även långsamt tempo i sig är inte ett problem om berättandet ändå har ett driv, exempel på det är nyligen bioaktuella ”Mademoiselle Paradis” eller Terrence Malicks ”Tree Of Life”. Men när huvudrollen i ”Smärtan” väntar på sin man händer en hel del saker i hennes liv. De berättas på ett så pass livlöst sätt att väntan blir ganska bokstavlig och utdragen.

Marguerite väntar på sin man Robert som arresterats av nazisterna för att han varit engagerad i motståndsrörelsen i Frankrike. Även hon är del av rörelsen men lyckats hålla sig undan myndigheterna. När hon försöker hitta honom hamnar hon hos den franska Gestapo-tjänstemannen Pierre Rabier. Han känner till hennes roman och blir därför intresserad av att fortsätta träffa henne.

Originaltiteln ”La douleur” betyder smärtan, och internationella titeln ”Memoir Of War” men varken äkta smärta eller krig finns med i filmen. Marguerite är en huvudrollfigur som förvandlas till birollsfigur i sitt eget liv. Vilket vore okej om boken vore skriven så men så är inte fallet. Till och med Dionys verkar mer drivande karaktär än Marguerite. Att hon framstår som svag och delvis intetsägande beror inte på den utmärkta Mélanie Thierry utan regi och manus som tagit en kvinna i romanen och gjort henne menlös. All våld och smärta är nästintill utsuddat. Berättelsen är förminskad.