Krönika Årets filmfestival i Norrköping har precis tagit slut och det blev på ett sätt en annorlunda upplevelse. Som recensent såg jag en del av filmerna innan. Ett tydligt tema är ickenormativ sexualitet. Många av filmerna som visades var centrerade kring homo- eller bisexualitet. Bland annat visades ”Abu: Father”, ”God’s Own Country”, ”After Louie”, ”As You Are” och ”Signature Move”. Lite beroende på vilka filmer du valde att se kunde du hamna i en situation där heterosexualitet tog mindre plats än vanligt. Det för mig till en av många sätt som filmer lär oss saker på.

Som heterosexuell upplever du inte hur livet är för sexuella minoriteter. Det mesta inom litteratur, reklam och film du möter handlar om dig på något sätt. Du kan sätta dig själv in i historien som berättas. Du bekräftas ständigt i den du är. Du är normen, allt utgår från dig. Samtidigt är läget tvärtom för de som inte har samma läggning. De har i  stället fått känna sig osynliga tidigare. Fortfarande förekommer de mest i form av sin sexualitet och läggning. Den som är homosexuell är sällan vilken människa som helst i filmer. Personens läggning är en problematik i dennes liv.

En del av filmerna på festivalen har tagit utvecklingen ett steg längre genom att normalisera det som är annorlunda. Ta ”God’s Own Country” exempelvis där maskulina huvudrollen är gay. Hans läggning är dock inte ett ämne eller något problem för någon. Rollfiguren har bekymmer men äntligen får en homosexuell karaktär vara människa mer än något annat. En person utan att behöva vara representant för en hel grupp.

Filmer lär oss om världen och andra människor om vi är öppna för att ta in andra perspektiv. Filmer stärker vår empati genom att påminna oss om saker via utifrånperspektivet vi har när vi betraktar andra. Att under en kort period se många sådana filmer gör att heterosexuella äntligen får uppleva hur det är när omvärlden inte snurrar omkring dem/oss. Det ger en unik möjlighet att vara i minoritet och få en förståelse för minoriteter. Förhoppningen är att majoritetsgruppen inser möjligheten. Att som sagt vara öppen för innebörden av känslan som uppstår, att kunna reflektera skillnaden mot hur skildringar annars brukar se ut. Därför är representation viktigt, därför behöver vi berätta många olika historier och komma ifrån normerna. Trots den allmänna kritik som finns mot representation i identitetspolitikens kölvatten.

Därför känns det riktigt bra att festivalarrangörerna och de som valt ut filmerna vågat sig från normen. Att de inte sett mångfald som ett litet inslag vid sidan om utan valt många filmer utanför boxen. Det liknar Flimmers val för några år sedan att öka antalet filmer regisserade av kvinnor. Sådana här ställningstagande kan offentliga verksamheter och ideella föreningar ägna sig åt. Att vara med och utveckla samhället. Att i några timmar ge besökarna och Norr­köpingsborna möjlighet att öka sin empati genom att ta på sig någon annans skor.