Nyligen fick jag den stora äran att bli intervjuad av en åttondeklassare till en skoluppgift. En vinkel var mitt filmintresse och frilansuppdrag här i Folkbladet. Många frågor om bio, nästan lika många om film i allmänhet. En fråga var "brukar du gråta när du ser film?", den följande frågan "vilka typer av filmer får dig att gråta?". Vissa typer är svåra att inte fälla tårar till, exempelvis von Triers "Dancer In The Dark" och Ken Loachs "Jag, Daniel Blake". Andra kanske inte är lika nattsvarta men fått många att gråta, James L Brooks "Ömhetsbevis" och Edward Zwicks "Höstlegender". Eller vad sägs om "Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta" där alla sorters sorger och kärlek snurrar in i varandra för att dra ur dig varenda liten tår du har inombords. Själv påverkas jag av Hollywood-ska, manipulativa stråkar.

Vissa människor är naturligt gråtmilda, har lätt att tillåta tårkanalernas öppnande. Andra brukar hämma sig själva. En del gråter nästan aldrig. Men när det handlar om filmer lyckas konstformen få flest att uttrycka känslor på så sätt. Enligt en undersökning har 92 procent av alla människor gråtit när de sett minst en film (studien är amerikansk och inte säkert relevant i svensk kontext). Film är annorlunda jämfört med andra konstformer i att den tar över nästan alla sinnen samtidigt. Påverkan av alla element samtidigt är mycket svårare att stå emot än andra konstformer. En bok kan du stänga för stunden om den blir för påträngande. Men i filmens värld är verkligheten annorlunda, fällde du inga tårar av berättelsen har du ljudet som på ett maffigt sätt förstärker dina känslor.

Så långt, så gott. Gråten kommer dock inte alltid när du förväntar dem eller när de passar. Det finns inte en logisk linje att följa kring vad som får människor att gråta. Exempelvis var jag och en vän på "Fifty Shades Freed" nyligen, en film som i all bemärkelse kan benämnas "skrattretande". En riktningslös, historiefattig och uttröttande nonsensberättelse om rika människor samt destruktiva relationer som saluförs som kärleksfulla. Mot slutet av filmen hörde vi rejält snörvel i vår närhet. Filmen där varje dialog är en skam för det skrivna ordet hade rört en människa till tårar. Chocken lade sig när jag försökte tänka att personen i fråga har saker med sig som vi andra inte vet något om. Ändå, årtiondets mest larviga film genererade tårar som inte gick att hejda. Själv har jag nyligen inte kunnat stoppa tårar varken på "Pitch Perfect 3" eller "Jumanji". Tro inte att jag inte ställde mig själv frågan om vad jag höll på med.

I slutändan gråter vi inte alltid för berättelsen eller karaktärerna, vi gråter för oss själva. Vi processar våra smärtor genom att reflektera över livet från viss distans. Ibland vet vi precis vad för påminnelse som utspelade sig och gav upphov till känslor. Men det händer att vi inte förstår våra egna tårar. Filmer bryter loss oss på så sätt. Befriar oss. Tar de obearbetade känslorna och processar dem.