Musik Trombonisten Vincent Nilsson, till vardags i Danish Radio Big Band sedan 1974, passade som hand i handske till Östgötamusikens lilla men naggande goda Östgötabandet. Med värme, läckra arr och fantasifullt spel gav han publiken allt man kan begära.

Första halvan av konserten bjöd på en handfull sällan spelade spirituals. Bluesen var ständigt närvarande, även om renläriga knappast vill ha blåa toner i sin musik. Vincents arrangemang bjuder på både blues, humor och rejält med jazzsväng. Klassiska ”Joshua fit the battle of Jericho” blev ren jazz i tryggt tempo efter den traditionella inledningen. I ”Sometimes I feel like a motherless child” fick vi höra Vincent Nilsson sjunga och fin altsax av Hans Åkesson.

Första avdelningen avslutades med en av Vincents egna alster, ”November”.

Artikelbild

Vincent Nilsson backas upp av pianisten Niklas Hakegård som också är duktig klarinettist.

– Jag skrev den 1986 i november, när allt är så tråkigt, förklarade han och visade sedan att han tagit intryck av Miles Davis tubaband och Tadd Damerons sätt att lägga klangerna . Till det kom fina solon av trumpetaren Pelle Anelid, trombonisten Lars Hedlund och Hans Åkesson altsax.

Efter pausen fick vi höra musik från såväl Miles Davis, Duke Ellington och Vincents penna. ”So What” presenterades första gången av Miles Davis 1959 på LP´n ”Kind of Blue”. Det är det mest sålda jazzalbumet och kanske också det bästa, förkunnade Vincent innan han lät basisten Mats Bergström och kompet sätta temat. Snyggt spelat och känsligt arrangerat. I Duke Ellingtons ”Mood Indigo” fick vi höra prov på hur man spelar ackord på trombon! Genom att sjunga samtidigt som han spelade, fick Vincent Nilsson fram en märklig klang som faktiskt förde tankarna till det australienska instrumentet didgeridoo! Tyvärr, Vincent, det stycke du kallade ”Say it” och som du hävdade att du själv skrivit 1979 på flygbåtarna mellan Sverige och Danmark, är en bebopklassiker från 50-talet som jag i skrivande stund glömt bort namnet på. Skön musik dock.