Både regissör Lisa Langseth och skådespelare Alicia Vikander slog igenom med ”Till det som är vackert”, där Vikander spelade ung kvinna kär i en äldre dirigent spelad av Samuel Fröler. En intensiv film, klassisk historia berättad med passion. Sedan dess har Langseths karriär präglats av Alicia Vikander. Vilket Vikander ”återbetalar” genom att producera ”Euphoria” som den första filmen i sitt produktionsbolag. Nu när de åter samlats för att samarbeta gör de det via Langseths första engelskspråkiga film.

”Euphoria” förannonserades med löften om storhet. Släng in Eva Green in i Vikanders och Langseths kontext, lägg där till mystiska omständigheter och naturens ofattbara skönhet. Mycket var upplagt för en imponerande tillställning. Tyvärr lovade marknadsföringen lite för mycket.

Emelie och Ines, spelade av Green och Vikander, är systrar som återförenats för en resa på Emelies begäran. Något är kyligt mellan dem men Emelie är väldigt glad att ha sin syster vid sin sida. Ines däremot är mer försiktig, vågar inte riktigt tillåta vare sig känslor eller att systern kommer tillräckligt nära. Ganska tidigt i filmen framkommer att resan inte handlar om någon spa-vistelse utan något långt mer allvarligt. Emelie är dödligt sjuk och resan är en form av avslut. Du skulle kunna läsa om ”Euphoria” och föreställa dig potentialen. Komplex relation, tyngd av föräldrarnas förflutna, tragiska omständigheter. Ändå lyckas Lisa Langseth inte lyfta sin historia. En film som handlar om förlust borde kunna beröra mer. Men eftersom karaktärerna är så pass platta kommer inte tittaren nära. Emelie och Ines blir nästan stereotyper som vi betraktar, inte människor vi kommer in på livet och relaterar till. Langseth har gått vilse i sin egen mystik. När något som liknar en upplösning dyker upp känns inte klimax speciellt autentiskt. Det är som om Langseth inte orkade hålla fast vid polemiken mellan introvert och extrovert syster, men saknade en genomtänkt övergång.

En stor del av filmen är handlingslösa vandringar runt det magnifika hotellet. Endast de sista 20 minuterna bjuder på aktivitet. Generellt är ”Euphoria” välspelad men Alicia Vikander är som vanligt överskattad. När hon får ta i ordentligt och agera ut känslor finner hon sin plats, annars är hon tämligen onaturlig i sin gestaltning av en vanlig människa. Green som annars har större bredd än Vikander kommer till sin rätt mer men även hon tampas med sin pretentiösa rollfigur.